00:40
Jag har skjutit upp på det i evigheter, skjutit upp på att konfrontera mina känslor och tankar -mitt mående.
Det är enklare att känna utan ord. Inte helt i förnekelse, men på lite större avstånd.
Men det är dags att öppna boken, som är min hjärna, och låta orden tala för sig. Min tunga klarar inte av att hålla tillbaka dom längre. Hur skrämmande det än är att låta dom flöda.
Det är enklare att känna i köket, jag vet inte varför, så jag satte mig här och tände en cigarett för lugna nerverna.
Det finns en underliggande, ihållande, ångest i mig, som har grott sig större och starkare under tre veckors tid. Den är större, starkare och outhärdlig.
Jag har tappat intresset av att ropa högt efter hjälp, jag skriker istället inombords. Ingen annan har lyckats hjälpa ändå. Dom stjälper - inte hjälper.
Jag hjälper inte - jag stjälper. Förmodligen mer än någon annan.
För när ångesten har grott sig såpass stor att den har en diktatorisk röst och den säger att den inte behöver någon hjälp, så tror jag den. Den har ju blivit så stor att den spelar Gud. Och om man vet att Gud finns, så lyssnar man på Gud.
Gud behöver ingen hjälp, Gud hjälper sig själv, Gud vet lösningen. Och Gud visar mig den ultimata lösningen -och den är så självklar. Det lyser självklarhet om den, så uppenbar är den.
Redan när ångesten var liten och inte ens hade kommit i målbrottet, när rösten bara sprack när den försökte domdera mig, ja, redan då visste jag själv vilken lösningen var. Och då var det bara min egen röst som gjorde sig hörd.
Men i grundstadiet av ångest, så kunde jag ändå leta efter andra utvägar, eller åtminstone efter andra distraktioner.
Sedan börjar ångesten hitta sin röst, i samma stund sänks min i volym. Men jag hörs fortfarande, och jag kan förhandla med ångesten.
Sedan hittar ångesten sin fulla röst och domderar som med basförstärkare, det är i den stunden min röst försvinner helt. Det är då man träffar Gud.
Vad Gud då gör, det är bekräfta mina tankar som jag hade redan från början -min lösning är ju den enda rätta.
Tänk att en sådan desperat utväg, en sådan destruktiv handling, kan kännas så renande för själen.
Och tänk hur den kan kännas så renande för kroppen. Det är som att den röda vätskan tvättar bort det smuts som varit på min hud.
Man får ett sådant rus.
Man är helt suddig, men helt klar på samma gång.
Jag får ett rus av att bara tänka på det.
Vi får hoppas att det bara stannar i tanken.
---
Jag kom på mig själv med att tänka på att jag inte har det blekaste minne av jag just har skrivit. Och jag tänker inte läsa igenom det på nytt.
Jag har fått ur mig det, jag behöver inte få i mig det igen.