Se.

13:17.


Man kan inte stava "skatt" utan "katt"


Diskussionerna kring de hemlösa katterna i området runt om kring Andersberg är många. Människor yttrar sina åsikter och nu är det min tur -jag kan inte låta min åsikt förbli osagd.

Jag var kattvakt hemma hos min far, när hans "Bebis" fick värkar. Hon trampade på mitt ansikte för att väcka mig, för att be om hjälp.
Klockan var strax över 06:00 då min far mottog ett telefonsamtal från hans panikslagna dotter, som halvskriker att "KATTEN SKA FÖDA! VAD SKA JAG TA FÖR HANDDUKAR!? VAR SKA JAG BÄDDA!? PAPPA, KATTEN SKA FÖDA!!!" Min arma far, det var ingen sovmorgon för honom på den semestern.
Jag agerade barnmoska åt, den bara 1 år gamla, Bebis. Jag bäddade henne en säng av handdukar och kuddar, jag bar upp matskålar, vattenskålar och kattlåda på övervåningen och ställde dom bredvid sängen. Sedan satt jag hos Bebis och försöke lugna ner henne, genom att klappa henne och prata med henne.
Jag var vid Bebis sida under hela förlossningen, och efteråt satt jag vid den nyblivna modern och hennes nyfödda i timmar, dagar, innan min far kom hem.
Bebis fick tre välmående bebisar, en hane och två honor. Två av dessa mirakel lever idag tillsammans med mig -den röda hanen "Elvis". Och den silvergrå honan "Presley". Det fanns inga tvivel om att dessa små liven skulle bli mitt ansvar -de var mina bebisar så fort de tillhörde den här världen.
Det tredje syskonet fick adoptivföräldrar i Hyltebruk, hos en familj som jag vet tar väl hand om henne.

Jag har en fråga till er föräldrar; minns ni hur ni kände första gången som ni såg ert barn?
Minns ni hur ni log med hela er existens? Minns ni att ni älskade det lilla knytet redan innan ni visste någonting om hur det var? Minns ni att ni älskade knytet med hela er kropp och hela er själ, utan någon slags vetskap om hur deras liv skulle forma det?
Två minuter efter att ert barn kom till världen, så har det än inte byggt upp någon personlighet -men ni älskade det ändå!
Varför? För att det var ert BARN!

Jag minns att jag log, jag log så att solen var blek i jämförelse med mig. Jag minns att jag aldrig hade älskat någonting, så mycket som jag älskade mina knyten.
Varför? För det var mina barn.

"Våra barn, andras ungar", om ni har hört det. Och jag ger mig själv tillåtelse att anta att det är sant -för dig är dina barn de bästa barnen, för dig kommer aldrig att någon annans ungar kunna mäta sig med dina. Men du knackar inte på hemma hos din granne och häller gift i grannbarnets mat?
Sådan etik och moral besitter du, förhoppningsvis. Etiken besitter du åtnimstone, du är väl medveten om att lagen säger att det är INTE tillåtet att ta ett annat liv. Därför häller du inte gift i grannbarnets mat.

/Nathalie på Andersberg.

Se.

15:53.

Mitt självdestruktiva beteende har inte visats sig genom självskade beetende under hela sommaren -troligtvis så började mitt uppehåll ett ganska bra tag redan innan sommaren infann sig.
Mina ärr har börjat blekna, men för min del hade de gärna fått fortsätta att synas så som de gjorde förut. De är en konstant påminnelse om hur mitt dåliga måeende påverkade mig, både psykiskt och fysiskt. De är även en ytlig motorväg utan staket -antingen så håller jag mig på vägen, eller så landar jag i diket men en hastighet som kan betyda slutet för min del.
Ibland saknar jag diket. Ibland saknar jag känslan att landa i diket, hårt som fan.
Då och då frågar jag, omedvetet, mig själv om jag inte skall stanna till i diket, bara för en kort visit. Som en kaffepaus på jobbet, snabbt och njutningsfullt.
Men jag vill inte landa i diket, när jag är fullt medveten om hur den övriga trafiken hade stannat upp.

Se.

11:05.

Hej hej, hallå dagboken.
Jag anser fortfarande att internet inte är en nödvändighet i min vardag.
Fast nu skall jag inte tala osanningar, internet har blivit en himla stor del av min vardag -i form av WoW och thottbot.
Yes, mina vänner, jag har börjat spela WoW och jag är helfast! Jag spelar från dess att jag vaknar till dess att jag skall sova.
Nu vet ni det. Börja mobba mig.
Ciao.

Se.

09:31.

ALOHA BITCHES!
MARILYN MANSON I NOVEMBER!

Se.

19:08.

Himlen faller ner,

det svider till där kniven skar,

jag har varit vaken hela natten,

känt om hjärtat sitter kvar,

känt om hjärtat sitter kvar.

Jag har litat på imorgon

som en troende tror.

Jag skulle gjort så annorlunda

om jag gick i andra skor,

om jag gick i andra skor.

-

Jag lade nyss märke till ett märke på min handled. Tydligen så har någonting orsakat mig ett rivmärke.

Jag känner hur det svider och bränner, lite.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på mitt gamla beteende, mitt självdestruktiva beteende.

Man vet att man är sjuk när man vill ta ett steg tillbaka och hamna i samma gamla spår igen. Men jag hade inte nöjt mig med att ta ett steg tillbaka, om jag hade gått tillbaka. Jag hade gått baklänges, tagit ett snedsteg och ramlat ner i rännstenen.

Och jag hade valt att ligga kvar.

Se.

14:28.

Ingen kommenterar.
Är det ens någon som läser?

---

Jag minns inte när jag skadade mig själv sist. Det är flera månader sedan.
Ärren har börjat att blekna, det är inte många som syns längre. Inte jämfört med hur många det faktiskt finns.
Och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det faktum att ärren, möjligt vis, kanske inte kommer att synas i framtiden. Jag är trött på att främlingar ser på mig, med en blick som säger "stackars flicka, som har mått så dåligt". Tyck inte synd om mig, jag behöver inte er jävla sympati.
Men den största delen av mig sörjer att ärren bleknar. Herre min je, vad jag verkar labil i detta ögonblick. Men de hundratals ärr som befinner sig på min vad, de påminner mig om den tid då livet kändes totalt meningslös -då jag kände mig totalt meningslös. De ärren påminner mig om att i dagsläget vara tacksam över mitt liv -tacksam över att jag faktiskt lever!
Vissa dagar lever jag vekligen.