22:47
Jag har påbörjat så många inlägg att jag inte ens kan räkna dom. Men inga har kommit längre än klockslagen då jag påbörjat dom.
Det har varit så mycket, för mycket, så att jag inte ens har kunnat få ett grepp om vart jag ska börja. Vart ska jag börja? Och jag har inte kunnat få ett grepp om vad jag ska lägga ut offentligt. Vad ska jag lägga ut? Vad ska jag utelämna? Ska jag utelämna någonting? Ska jag skriva i koder?
Ska jag bara skita i allting, radera klockslagen och kryssa ner sidan?
Nu ska jag inte det.
Kanske kommer det här inlägget bara innehålla en meningslös massa om att jag inte vet vad jag ska skriva. Kanske kommer det att bli djupt som fan, innehålla alla mina tankar, alla mina känslor och kanske kommer allting att bli för bildligt talat.
Jag vet inte ens själv hur detta inlägget kommer att sluta. Jag vet inte ens vad nästa mening kommer att bli. Jag bara rabblar på. Som alltid.
Därför tar sällan folk mig på allvar. Jag pratar för mycket. Jag vet nästan aldrig när jag ska vara tyst. Och när jag vet när jag ska vara tyst, så pratar jag vidare ändå.
Det är kanske för att det ska bli så ytligt som möjligt. När jag pratar om att jag vill lära mig att hjula, så blir samtalet inte djupare än så. Då behöver jag inte prata om hur läget faktiskt ligger till.
När jag berättar om att jag stod bland leksakerna på Coop i evigheter och köpte såpbubblor, så behöver jag inte berätta om hur jag egentligen mår. För samtalet kommer aldrig till den nivån.
Jag vill verkligen lära mig att hjula.
Och jag köpte faktiskt såpbubblor.
Men mår jag så barnsligt bra? Nej.
Mår jag bra alls? Nej.
Inte ens alla världens såpbubblor skulle kunna få mig att le i mer än några få minuter. Och vad jag egentligen ler åt i stunden, det är av bildspelet av hur allting en gång var.
När vi var überpopare, när vi hade en halv hårsprays-flaska i håret, när vi bara bar prickiga och randiga kläder, när vi hade pärlarmband över hela underarmarna, när vi blåste såpbubblor och log.
Vi mådde så dåligt, men vi mådde så bra.
Nu blåser jag bubblor för gamla minnens skull, jag ler för bildspelet av hur det var då. Men jag ler inte, inte över hur det är nu.
Jag mår dåligt, jag mår inte bra.
Jag mår inte bra, jag mår dåligt.
Men jag vill lära mig att hjula, och jag har köpt såpbubblor. Och jag ler ett falskt leende. Så jag blir inte tvingad till ett djupare samtal, jag blir inte tvingad till: "jag mår inte bra".
Och ni som frågar: "hur mår du?", ni blir inte tvingade till att lyssna på ett svar som ni inte vill ha.
"Hur mår du?"
"Bra."
Ett perfekt svar, alla är nöjda.
"Hur mår du?"
"Jag mår inte så bra..."
Awkward silence.
Och helt plötsligt pratar man om att någons kompis pojkvän har en snygg kompis som är singel.
Så varför lämna det ytliga babblandet? Det är alltid det som man återkommer till. Bara lite mer sårbar.
Och jag vill inte visa mig sårbar för någon som kanske bara rycker på axlarna.