Se.

02:18.

Min kropp är friad från onda känslor och har varit under hela tjugoåttonde december detta år. Inte heller yrseln inuti är skapad av onda ting. Tacksamheten har vuxit sig stor under dygnets gång.
Sömnen kommer, för en gång skull, infinna sig på rätt sida av klockslaget 04:00. Tacksamheten växer.
Yrseln inuti har skapats av de leenden mina läppar burit, av de hjärtslag som slagit i takt med pulsen från staden. Med mina andetag.
Lätta andetag.
Hjärtslagen syns igenom täcket, utan ångest som döljer sig på insidan.
Lätta hjärtslag.
Halmstad har, för en dag skull, inte varit min stora förbannelse. Mina ögon har inte skådat centrumet, men vetskapen att jag befinner mig här har inte tyngt mitt hjärta.
Jag har inte längtat iväg.
Min mentala väska har stått packad, men behovet att använda den har inte infunnits. Inga hungriga händer har brunnit efter denna, inga steppande fötter har halvsprungit härifrån.
Jag andas frihetsluft, åtminstone några minuter till. Fram tills dess att sömnen infunnits. För det är jag tacksam. För det tar inhalerar jag den lätta luften som omringar mig. Jag inhalerar min exhalerade luft utan känslan av att den är tidigare förbrukad.
Möjligheten att staden inte har sin glans imorgon skrämmer mig, men den existerar nu. Jag tackar den för detta och andas i takt till den svaga puls som existerar där i stadens mitt.
Lätta andetag
till lätta hjärtslag.
En yrsel lever sig kvar inuti och jag ber för att den skall dröja sig kvar tills solen sticker i mina bruna imorgon.
Det är en synd att solen ska gå i moln imorgon.
Jag får bära på soliga tankar inuti och hålla en tumme för att en annan själ känner av min värme.

Se.

22:00.

Denna ensamhet jag är fast med har sträckt sig ut över en period -längre än jag trodde var möjligt. I en tyst önskan om att du ska ta denna åt sidan tappar jag långsamt andan.
Redo att böja mig ner för att plocka upp vad jag tappat minns jag min svaghet, min ovighet. Okapabel att fånga luften med mina lungor känner jag rummets hastiga gungande, snurrande.
Yrseln.
På ben, o så ostadiga, försöker jag återuppta den kontroll över mitt liv som var min att ha. Kontrollen över min egen galenskap.
Tack.
När mina fötter åter står stadigt i mitt liggande tillstånd fylls mina lungor med den ensamma luft rummet verkar vara fullt av.
Så kyligt, ensamt, att jag aldrig blivit förvånad då rök sprids i luften omkring mig.
Ändå är elementet på.
I den oexisterande dimma söker jag dina ögon med min blick -ensamheten är inte större än att jag, mycket väl, vet att du omöjligt kan vara i min närhet.
Inuti skapar jag den dimma jag önskar, så att förhoppningen kan leva sig vidare i mitt, numera, stilla inre. Snart startar en ny karusell, jag går på den i hopp om att den för mig till din omgivning.
Karuseller som endast snurrar runt, runt. De är okapabla att föra mig någonstans, kroppsligt.
I mitt huvud är jag redan hos dig.

Se.

00.26.

Det är ångest som knackar på min bröstkorg denna sena decemberafton. Intui protesterar hostan, endast den skall ha plats.
Vilka ord kan jag yttra? Tacksamhet ges till den hosta som tar upp utrymmet där ångesten skulle leva, växa sig stor -ta över mina tankebanor och göra det, om möjligt, mer smärtsamt att inhalera den instängda luft som existerar i ensamheten.
Avsky riktas mot den hosta som smärtar mina lungor.
Ett flertal år har gått sedan de jular då jag vaknade med fjärilar inuti av ovisshet, samtidigt vetskap om att någonting väntar mig. För var år som lämnats bakom har en fjäril vänt om, blivit till en gäspning som tar mig inpå julaftons morgon utan nyfikenhet bakom sig.
En dag, som vilken annan. Det kunde likagärna vara en helt vanlig måndag, tisdag, onsdag, kanske en torsdag, fredag, eller är det lördag, kanske söndag?
Då sprang det barnfötter över golvet, fram till granen, för att känna på de paket som vilat i dagar. Nu hasas fötterna över golvet, fram till badrummet, endast för att nyttja toaletten och sedan vända tillbaka till sängen för att kämpa till sig lite mer sömn.
Bara lite till.
Imorgon är en bättre dag.
Bara lite...lite...lite till.
Tacksamhet till den hosta som håller ångest utanför trots de tankar som åker karuseller inuti och snurrar, snurrar, snurrar mig till en yrsel som är synlig för omvärlden.

Se.

23:57.

De yrsel-tankar som denna gång invaderat mitt inre är här av en anledning -en anledning som inte stavas d u. Min tacksamhet sköljer över mig likt den gigantiska våg som tidigare varit nära att dränka mig. Samtidigt önskar jag yrsel-tankar orsakade av dig.
Har ni minnen kvar om de, ofta röda, "kikare" som fanns att köpa i leksaksaffärer? De man satte en "skiva" med bilder i och sedan tryckte man på en knapp-aktig sak för att byta bild.
Har ni minnen om dessa?
Jag har.
Min var alltid, alltid full av bilder på Astrids alla karaktärer och jag minns att jag var förälskad i dessa.
Numera visar mitt inre bilder av dig

Se.

22:51.

Och ångesten knackade tidigt på min bröstkorg denna söndag i december. Oturligt nog släppte jag den innanför mina murar, inte endast släppte jag in den -på mina knän bad jag den.
Nu önskar jag ensamhet. Lämna mig i mina snurrande tankar, låt mig åter ta kontroll.
I stället krampar mina lungor av den ständiga oro som lever inuti, denna ångest som skapar mitt kaos. Oh, allt detta kaos -yrseln i min redan frusna vardag.
Om dina armar vore här, för att hålla mig på plats på mitt underlag. Kanske de vore kapabla att stanna min värld med sin styrka.
Fast utanför tröskeln dina ben vandrade för att inte stanna upp och sedan vända åter. Din blick som hölls stadigt mot asfalten där dina fötter gick med bestämda steg -bort från mig.
Min ständiga osäkerhet om jag önskar dig tillbaka.
Säkert är att jag önskar att jag, som du, kunnat ta en prommenad ifrån mig. Men fast är jag, i mitt fall. Med skrubbade knän och darriga andetag som av kyla skapar rök framför mina ögon.
En ständig önskan om att vara kapabel att plåstra om mig själv och sedan lämna skrubbsåren bakom.
Jag plåstrar om, prommenerar. Endast för att falla åter.
Min bröstkorg jag öppnar för att ge den ångest, som lever inuti, tillåtelse att lämna den. Den är ihärdig, beslutsam.
Resten av kvällen jag får leva med den, andas den.
Imorgon är en bättre dag.

Se.

01:03.

Måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån,
måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån.

Som ett tecken accepterades mitt ansökta bidrag och far ber mig att ta vara på de pengar jag mottogs. Tills sommaren kommer de sparas i väntan på någonting bättre.
Allting är bättre än det här.
Var som helst, men inte här.
Vem som helst, men inte du.
Inte jag,
I sommarvärmen lämnar jag stadens bekanta ansikten, gator, bakom mig.
Så länge mina besparingar tillåter stannar jag där, dit jag flytt. Inga planer ska smidas mer än att härifrån, härifrån skall jag.
Ett annat språk skall överta mina stämband, ett annat tankesätt skall snurra mig till en annan slags yrsel. En annan stad skall bli mitt hem.
Om bara för en stund.

22:43
2007-12-06

Min vän, orden kommande från inut är ack så små i sin betydelse. Med hjälp av förstoringsglas kan du tydligare se vad mina ord vill säga dig, dess betydelse. Din betydelse.
Sedan barnsben har dina fötter strövat runt över mitt golv. Dina armar snurrade mig till yrsel när jag, i sex års-åldern, levde i övertygelse om att mitt liv var menat för dig. Dig i evigheten som skulle komma att bli delad av oss båda.
Dina händer visade mina bruna hur teve-spel är när det är som bäst. En halv meter ifrån skärmen där spelet visas, på filten liggandes på golvet där vi tidigare haft en mysig picknick.
Filten bor på våran tyngd. Din ångest, min vetande ovisshet.
Det fanns de nätter då jag, som sexåring, låg vaken, funderandes om dina fötter skulle hasas över mitt golv dagen därpå. Eller om du, som alla andra, plötsligt skulle försvinna.
Det var många före dig -men ingen som dig.
Sexåringen inuti lever igen, i kvällens nyheter. Din frånvaro är inte av värsta sort, ty jag kan inte visa nog med tacksamhet över det faktum som är.
Din bortgång hade slagit sönder min värld. Låt den inte komma än, öppna inte när det knackar på bröstet. Du har undgått det förr.
Det var många före dig, det kommer många efter -men ingen som dig.
Min vän, låt det här bli din vändhållplats. Ditt liv är ditt att förändra, förändra det. Gör en helomvändning, en u-sväng på motorvägen ledande mot lidande.
Skapa dig tillräckligt med mod där du befinner dig, ditt mod skall du senare använda när du är på din, hittills, obesegrade motorväg. Visa din väg vad du är kapabel till, inuti -när du gjort din u-sväng står jag i väntan.
Jag är äldre nu, du är äldre nu. Teve-spelet är numera nedpackat i en flyttkartong och har varit där i alla dessa år -om vi söker kanske vi finner det på nytt. Dig och mig. Vi.
Saknaden av dina glittrande ögon lever inuti mig -inuti dig kan jag hoppas. Allt för få stunder du fick med dessa. När du höll din son, som kom för att sedan slitas ifrån dig. Som av sympati försvann ditt glitter och din mening.
Min vän, låt det här bli din vändhållplats. Det liv som tillhör dig är ditt att förändra -förändra det. Gör en helomvändning, en u-sväng tillbaka till mig -stående i min väntan. Vi kan finna vårat teve-spel, vi kan köpa ett nytt. När ditt liv står med båda fötterna på jorden får du åter hålla din son. Denna gången för evigt, i din eviga evighet. Vi kan köpa glitter att föda dina ögon med tills de på egen hand är kapabla att producera eget.
Efter allt du genomgått, genomlidigt, är du fortfarande min vän -så som jag är din.

Se.

21:18

Och Anders går och drömmer, går i väntans tider nu.
Han går och väntar på att lyckan väller in med kärleken.
Anders bli vad du vill bli, det här är självbedrägeri.
Ingen annan gör dig fri, inte nu och inte sen.

-Ur Lars Winnerbäcks "Dom sista drömmarna del II"

Se.

20:47.

Tankar som snurrar mig till yrsel lever inuti, då och då vilar de på dig min vän. Om ändå mina sönderrivna läppnar vore kapabla att delge dig mina ord.
Det är endast för din skull jag inte yttrar dom.
Mina ord snurrar redan inuti dig, till den värsta yrsel möjligt, och det utan en konversation. Du är mycket väl medveten om vart dina handlingar tagit dig.
Jag är ledsen att det gick så här.
Din snurrande kontorsstol jag borde stannat för många år sedan. Med vinglande steg du kunnat ta dig därifrån, lutandes på de du har nära. De kära som minns dig.
För var handling riskerar du glömska hos en av de nära.
Av smärta vi automatiskt tar en steg tillbaka. Så många före dig har vi förlorat, så många efter dig kommer vi förlora. Ingen som du. Vi är inte kapabla att vänta in dig så länge till, av oro vi tappar hoppet.
I bakhuvudet du för evigt stannar kvar, i hjärtat du har en plats -i all vår evighet.

Se.

00:44.

1.
The hands of time is pointing directly at ten to one. Time is closing in, running by me. Leaving me behind with my knees all scratched up, with my face in the dirt. And somehow I lost track of myself in the good old days.
Oh yes, the good old days. Finally I realize that what they say is true – it really was better back then.
The good old days are replaced with new ones, and in time these will also be called ”the good old days” by some. But not by me, no not in a zillion years by me.
When I am in my golden years I will look back at these days, your good old days, and when I do that it will be with abhorrence.
These days scratch my knees until they bleed. . My face in the dirt, your scornful smile. My bleeding knees, your strong legs. You are the one that put me here, as I am laying in the mud.
I can only hope that you are satisfied with your accomplishment, the results must be what you have been hoping for.
And thank you for shoving me into the dirt.

2.
Oh, don’t you give me that, hold your never-ending tears for yourself. I am not to blame for your falling, you put youself in the dirt. Me showing you into the mud were your own fault, you just ran to bloody slow.
Never did I lay a hand on you, your knees are bleeding because of you hitting the ground. Never did I touch you. Not even onse.
You fell on yourself.
Time is moving everyone. Everybody is wishing me to stop, but I never do and I never will. I will never stop, nor will I slow down.
It is your responsibility to learn to run by my side, you better learn to keep up.
You belive that I am to blame because of your scratched-up knees. Your bleeding knees can only heal because of me. Time will heal every wound.
That is what people say.

-På detta vis kommer engelska a - kursen att avslutas.

Se.

02:38.

Den vackraste tiden på, vad som känns som, en evighet. Dina andetag klär mitt hjärtas slag.
Min kropp är full av den värk kvällen så gärna delat med sig av -endast kan jag le åt vad dina höfters gungande smittade mina att följa musikens rytmik. Spårlöst försvann den röst som tillhör mig -i sången den lämnade mig för att komma åter en bättre dag.
Alla dagar är bättre än den här.
Ack nej, ty sällan känslan av liv varit i denna klass.
Dina andetag klär mitt hjärtas slag, då som nu. I våran eviga evighet.

Se.

23:53

The hands of time is pointing directly at ten to one. Time is closing in, running by me. Leaving me behind with my knees all scratched up, with my face in the dirt.
And somehow I lost track of myself in the good old days.
Oh yes, the good old days. Finally I realize that what they say is true – it really was better back then.
The good old days are replaced with new ones, and in time these will also be called ”the good old days” by some. But not by me, no not in a zillion years by me.
When I am in my golden years I will look back at these days, your good old days, and when I do that it will be with abhorrence.
These days scratch my knees until they bleed.
My face in the dirt, your scornful smile. My bleeding knees, your strong legs. You are the one that put me here, as I am laying in the mud.
I can only hope that you are satisfied with your accomplishment, the results must be what you have been hoping for.
And thank you for shoving me into the dirt.

Se.

21:51.

Den sanning jag är en del av lever inom mig, undangömd för er och de era. Antagandet om er vetskap ligger inuti, det skaver. Jag antar att ni, ni är inte gömda i dimman -där jag önskar er.
På mina bara önskar jag mig i solglasögon. De som döljer halva ansikten, där bakom är jag undangömd -samtidigt synlig.
En man sa, en gång i tiden, att bakom hans solglasögon där kan han vara sig själv.
Jag börjar tro att han har rätt.
En del man alltid döljer för de nära, för de kära, för deras nära och kära och sedan för deras. I en evighet.
Vi med hjärtslag och andetag döljer vad vi tror våra närmaste inte klarar.
Fel.
Vi med hjärtslag och andetag döljer vad vi själva inte klarar att andas i.

Se.

22:18.

I mitt huvud snurrar musiken du förmedlar genom dina läppar. Mina höfter gungar i takt, snurrar mig yr.
Tillsammans borde vi skapa refrängen. Vi skulle bli den vackraste duett.

Se.

21:56.

Inuti min bröstkorg befinner sig ångesten, den kramar mina lungor till kramp och mitt hjärta klappar i takt med musiken som inte uppfattas.
Så hårt att täcket rör sig i takt med hjärtats slag. Så fort att mina andetag har svårt att infinna sig.
Inuti existerar de yrsel-tankar du bringar mig. Sedan springer verkligheten ifatt mig, förbi mig. Den påminner att aldrig kommer du närmare. Förmodligen.
Modet är inte vad det varit. Aldrig jag skulle tillåta dig få den vetskap jag innehar. Förmodligen.
Förmodligen du skulle bringa mig besvikelsen åter, då jag har försökt och uppnått misslyckande. Bättre att inte försöka och misslyckas, utan din vetskap, än att försöka och misslyckas - för då du bär på den vetskap att du är den som får mig att uppnå yrsel.
Mina, ganska smala, fingrar vill nudda vid dig. Men du får aldrig vetskap om mitt misslyckande.

Se.

22:45.

Du snurrar mig till yrsel -dag som natt. Jag har funnit mig i denna karusell-liknande verklighet du skapat mig, allt för länge nu.
Mina tankar är i behov av en flyktväg, att gå i annan riktning. Jag har dig så nära, men du är på, ett allt för långt, avstånd.
Och jag vill ha dig.
So I can shake you.
Jag lever i en verklighet där jag tänker för lätt, drömmer för ofta. Medvetenheten om att din närvaro förmodligen aldrig kommer närmare lever inuti. Den får förståndet att ta avstånd.
För jag vill ha dig.
So I can shake you.
Jag har så många projekt, jag tänker för lätt, drömmer för ofta.

Se.

20:52.

Bröderna Lejonhjärta -ta mig till lägereldarnas och sagornas tid. På andra sidan stjärnorna.
Där jag får vara med om äventyr från morgon till kväll.
Fast mina lungor kan inte utstå fler äventyr som, det ni kallar, Gud skapar åt oss.
Mitt hjärtas slag gömde sig bakom mitt bröst under gårdagen. Då du inte var kapabel att höra livet slå inom mig.
Denna söndag du skulle vila ditt huvud mot mitt bröst, om du önskat känna livet i mig. Slagen slår i takt med de tankar som krampar mina lungor.
Livet pulserar i mina vener.
Venerna som tillhört er slutade bringa er liv.
Önskan om att vakna upp är ständig. Det vore då inte första gången mardrömmar följt mig, hotat mina tankar till kaos.
Det vore då inte första gången mardrömmar varit verklighet.
Kanske mina mardrömmar är en dröm för er.
Kanske ni sitter där, på bryggan och metar. Kanske Nangijala existerar.
Äventyr jag önskar er uppleva. Äventyr ni aldrig hann uppleva. Annorlunda äventyr mot de ni levde i.
Gråt inte, vi ses i Nangijala.

Se.

17:51.

Orden önskar leda mig framåt på dess vägar, stigar om än mer.
Jag tappar dom på vägen, orden. Ofta finnes dem, ofta tappas dem i min evighet och en omölighet skakar mig till yrsel.
Yrsel, kaostankar.. Dessa är en numera en del av den vardag jag ständigt befinner mig i. Denna gråskala som liknas vid en dimma.
Synfelet existerar i mina bruna och gör det till en omöjlighet att finna vägen ut ur denna dimma som förvirrar mina tankar. Förvandlar dem till kaos. Ett kaos min andning inte ser som uppskattning. Mina lungor krampar, min mage med den.
Den ständiga oro som befinner sig där inuti och startar uppror mot min kropp.
Trötthet.
Denna ständiga trötthet orsakat av detta uppror leder mig till kanten där jag kastas till marken. I min evighet jag känner mig matt.
Sommaren bringer mig ljus i min tunnel. Min evighet når sitt slut, om bara ett uppehåll.
Jag ska kasta mig ut, riskera allt.
Min kropp är inte i behov av fler upplopp.

Se.

00:11.

Visarna tyder på att timman är sen, midnatt är slagen och förbi.
Tiden som måste springa ett maraton mina ben inte klarar av, tempot är högt. Fötterna hamnar snett, jag far rakt ner i marken. Skrubbar upp knäna, reser mig -faller åter. Inte söndagen den elfte november tvåtusensju.
På alla fyra jag hade varit kapabel att krypa förbi den tid som återstod av dygnet. I stället lade jag mig ned, njöt av stillhetens fulla lugn och funderade hur jag för evigt kunde stanna i denna söndag.
Omöjligt, vi är alla medvetna om detta faktum. 22:22 är förbi sedan länge, min önskan hann inte med. Sista bussen hade redan gått från hållplatsen, målet var ändå allt för långt bort. Många byten skulle hinnas med på vägen, bussar som inte existerade, hållplatser som aldrig funnits förutom i min önskans tankar.

Men du, dina ord är skriva i min hand. Framför mig ditt leende spelas i en scen, du står för huvudrollen.
Gratulerar.
Mina tankar finns hos dig efter midnatt fram tills nästa smyger sig på.
Gratulerar. Det här är din dag.

Se.

02:45.

Ensamheten slog ett slag mot min bröstkorg.
Misslyckandet är ett faktum när önskan lever inuti.

Se.

23:15

Smilbanden, de ni kan komma att lägga era blickar på, de dras för era ögon. Lagerna jag skapat av egen maskin existerar för er skull. För min skull.
För att rädda era tungor från att låta frågor smita ut. Svar ni hade blivit givna, men inte av den fulla sanning jag förmår.
Full.
Full av besvikelse för era öron. Endast den jag vill bespara er genom de vita lögner jag ger ut.
Ta emot de vita lögner som en komplimang.

Se.

22:01.

Tidsperioden kräver köpt lycka. Skor, smink, kläder -allt som skapar lager.
Lager på lager är min skapelse. Förvirring, förhindran.
Tron om vetskap om den jag är lever inuti dig -vem är jag?
Tron om denna vetskap lever även inuti mig -vem är jag? Lager på lager är inte allt jag är.
Under dessa lager existerar hud, den hud som håller mina känslor på plats. Mina känslor skapar lager.
Lager på lager. Se inte innanför detta beskydd.
Köpt lycka. Hur uppnås denna om inte på detta sätt?
Oförmögen att skänka mig själv den lycka jag behöver. Kräver. Oförmögna är även ni. Era ögon ser inte min hud, ni känner inte av mina känslor. Ni tror er känna den person jag är.
Lager på lager gör er oförmögna att skänka mig mänsklig lycka.
Jag kräver er att se.
Kommer ni närmre skapas lager.
Jag håller er på avstånd.
Jag kräver er att se.
Cirkel.
Cirlek.
Kärlek.

Se.

22:24.

Möjligtvis kan skärmen få avtryck av mina bruna efter det att dem stirrat i vad som känns som en evighet. I letan efter ord.
Känslan av tomhet är olidlig, samtidigt förmår jag inte att få ut allt som krävs.
Vetskapen om vart början befinner sig är icke närvarande.
Inte heller existerar vetskapen om hur slutet är vidare lyckligt.
Jag virrade bort början i min förvirring. Någon gång i början av tonåren -då förvirringen var omskakande.
Lika starkt skakar den om mitt huvud i dagens läge. Har jag inte kommit längre än så här?
Så få rader på så lång tid. Så korta steg på så många år.
Samma misstag begås allt för många gånger. Lärdom kommer inte av misstag.
Jag hade inte bara varit klok om det vore så -jag hade varit klokhet personifierad.
I stället trampar mina avtryck i sina egna tills dess att jag grävt ner mig en meter ner i marken.

Se.

22:38.

Dina händer är inte här ikväll. De som skall verka till min fördel. Mina tankar har fastnat där.
Tacksamhet hade givits till de händer som varit här, vem dom än tillhör. Led mig fram över flyktvägarna. Led mitt huvud till yrsel.
Yrsel. Extrem huvudvärksyrsel när dina händer lämnar mina.
Ensamhet. En hutlös sådan när flyktvägen var en kort promenad.
Cirklar -led mig i cirklar. Snurra mig runt, runt till önskad yrsel. Snurra mig i evighet. Låt oss bli en rekommenderad medicin.
I kapsel.
Aldrig borde vi dela med oss av varandra.
Dina händer är oförmögna att ta sig ur flätan jag skapat av mina.
Dina händer är inte här ikväll.

Se.

22:11

Orden har försvunnit, gömt sig någonstans. Nu när jag verkligen känner av behovet att sjunga ut.
Vilka öron är redo för min falsksång?
Vilka armar är starka nog att hindra mig i övertaget? Dra mig ut ur tillståndet.
Jag kräver...
Jag kräver allt.
Dina ord att snurra inuti. Snurra mig till yrsel.
Allt.
Så länge att jag tappar förmågan att lyssna till mina egna ord.

Se.

01:28

Mina lungor har, konstant, dragit in trötthet sedan träden trädde ut med sin nakenhet.
Samtidigt klär jag mig i lager på lager.
I min evighet har jag ansett att jag klär i lager, i mask. I min inåtvända-värld där ni tror er se min hud.
Lager på lager.
Min hud jag håller för mig själv.
Det är nog hösten.
Trädens öppna nakenhet ger mig lager. Ett flertal.
Och min mask sitter hårdare än någonsin förut. Likadant hösten.
Tankarna glömmer. År för år kommer inbillningen; min första gång.
År för år andas jag trötthet.

Se.

00:28.

Det är syre i luften ikväll, men långt ifrån kärlek. Önskan om det sistnämnda ligger mig så nära att det smärtar när avsaknaden kommer på tal.
Jag viker ihop det, gömmer det under sängen och ber om förmågan att glömma.
Luften. Syret som lungorna så gärna tar emot. Vägran att släppa det igen.
Stanna.
Stanna kvar.
Syret. Tankarna kräver mer, tillsammans med min kropp som endast söker lycka.
Äkta vara.
Tillfälliga företeelser som kommit för att genast lämna mig hastigt. Tillfälliga känslor som enkelt kunde förknippas med det ni kallar lycka. Jag var oförmögen att kalla det glädje.
Bekräftelse. Inte ens det.
Antagandet att syre var omöjligt att uppnå utan denna "lycka" var endast ett av mina misstag. Decilitermått är oförmögna att mäta det syre min afton givit mig.
Det totala.
Elden. Värmen som utstrålades av denna, av människorna vars hjärtan slog i takt med mitt eget. Ta emot min eviga tacksamhet, min beundran.
Önskan om det mod de människor tog till sig. Det mod andra hjärtan är oförmögna att ta in. Avsaknaden av det mod är anledningen till elden.
Vi hedrade de utan mod. Aldrig har känslan av styrka varit kraftigare.
Aldrig har mitt hjärta burit sådan sorg.
Till de människor som lever sitt liv i väntan på mod, som inte alltid känner motivationen i nutid - ta till er elden. Alltid finns det tillräckligt, vi är givmilda skapelser om vi så önskar. Ni skall finna naturens berusning, det syre jag fann ikväll. Elden skall ni ha mod att ta till er - för ni skall inte behöva ta era sista andetag "ute i kylan".

Se.

01:29

Luften var full av syre ikväll. Huvudet snurrade, tankarna med det, när människor intog mitt synfält.
Du fyllde mina tankar. Textraderna, tonerna, noterna - dom påminner om dig. Minnet av dig lever med mig i all min evighet. Saknaden.
Känslan av frihet fyllde mig. Jag svävade utanför mig själv i den stunden i mitt liv.
Jag menade att säga "hej".
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick.
Chansen att säga "adjö" gick mig förbi. Den gick alla förbi.
Du borde aldrig påbörjat din avslutande resa.
Precis som att du, ikväll, gav mig det syre som borde tillhört dig. Jag levde för oss båda, ikväll.

Se.

00:35.

Äntligen infann sig en afton full av syre.
Jag tackar dig ödmjukast.

Se.

22:02.

Huvudvärken har överhand, som vanligt efter mörkrets inbrott. Resan härifrån till sömn är ett faschinerande stadie, rutinerna leder mig i mörkret. Vetskapen om vart jag sätter mina fötter är ickeexisterande, tilliten till rutinerna tar överhand och de i sin tur tar intiativen.
Stoltheten när ljuset, på nytt, infinner sig befinner sig utom räckhåll. Kvar är jag och skammen. Skammen som, även den, tar överhand.
Skammen och rutinerna är av samma skrot och korn, de för mig till samma stadie. Ett stadie som håller som kvicksand runt mina fötter, hindrar mig från att lämna det.
Jag slår dig en signal när mina fötter blivit fria, då jag funnit vägen tillbaka.
Möt mig halvvägs. Bär den blicken du tidigare givit mig. Giv mig den åter.
Blicken.
Men den ger du mig friheten åter.

Se.

20:58.

Viljan flödar i mina vener tillsammans med adrenalinet.
Hösten färgar av sig, mitt beteende är förbytt och tillsammans med det är viljan en annan. Viljan som alltid funnits, men som ökat i kraft. Nu, det skall ske nu.
Men nu är omöjligt.
Snart.
Men helst nu.
Nu.
Ytterligare en del av min personlighet skall pryda min utsida. Medusa blir till en kort frihetskänsla.
Nu.
Nu är omöjligt.

Se.

22:13

Hösten växer sig allt större inuti, bröstet krampar i takt med var andetag. Önskan om ett uppehåll.
Ansträngningen som krävs för luften att fylla och tömma mina lungor är omväldigande. Omskakad, likt en drink, är jag i detta nu. Dock utan yrsel, utan lättnad. Omskadad av vad andetagen kräver om hösten, vad hösten kräver av mig.
Önskan om att våga möta verkligheten med blicken, önskan om att våga räta upp ryggen utan rädslan att den åter kommer kuvas.
Någon jag håller av kommer åter att kuva den, endast dem lyckas.
Så som du lyckades. Så som du fick önskan om omplacering att växa sig allt starkare inuti.
Staden som känner mig inifrån och ut har sänkt mig redan ifrån början. Aldrig skall jag åter släppa in det som riskerar att motarbeta mig. Önskan om att detta var sanning.
Naiv, det är vad jag är.
Önskan om omplacering är en lögn, aldrig jag skulle riskera en annan stads underlag. Halmstad lever inuti mig. Flykt skulle inte göra mitt gott, Halmstad skulle följa mig vart jag än hamnade. Med Halmstad följer minnerna som en gång brände mig.
Jag rör mig inte ur fläcken.
Rädsla, det är vad jag styrs av. Feg, det är vad jag är.
Och alla berömmer mitt mod.
Hycklare, det är vad ni är.

Se.

23:10.

Jag hatar det faktum att jag inte hatar dig.

Se.

22:52:

Rösten inuti är min egen, igen och åter igen önskar jag. När jag blundar kan ingenting pasera mina ögonlock, jag blundar hårdare, önskar åter.
Önskan om att aldrig ha öppnat mig, att aldrig ha släppt in dig. Yrseln får mig att önska om mer. Mer yrsel. Mindre verklighetsuppfattning.
Som att bli bjuden på ett glas vin, flera. En gratis fylla.
Mer yrsel.
Önskan om ytterligare yrsel.
Mer.
Jag ber om mer.

Se.

20:48.

Behovet att sjunga ut växer inuti, vetskapen om vem som lyssnar är obefintlig. Finns det någon som hösten inte lyckats blåsa bort? Berätta, låt mig få min vetskap åter. Visa er starkare.
Önskan att även jag var kapabel att lysa stark, även det växer starkade inuti. Hösten gör mig självupptagen, jag ser inte på samma sätt. Mörkret skymmer er, min syn försämras.
Förlåtelsen, jag ber er om den.
Förlåtelse jag även ber om i övriga misslyckanden. Ursäkten misslyckas.
Misslyckandet gräver hål inuti, gör mig till en sämre människa. I mina egna ögon. Kanske även i dina. Än en gång om ursäkt jag ber, än en gång jag misslyckas.
En ond cirkel omsluter mig, vart är öppningen i denna?
Ytterliggare en ursäkt vilar på mina stämband, modet att yttra denna är långt bort. Rädslan för ytterliggare misslyckanden. Du har stött bort mig mer än nödvändigt. Ursäkten jag håller för mig själv.
Om ändå jag gjort så tidigare, hållt det för mig själv. Kanske vi aldrig hade talat, säkerligen jag aldrig blivit bortstött.

Se.

22:59.

Huvudet lever som en karusell detta dygnet. Runt, runt åker tankarna samtidigt som de gör mig yr på en nivå där flykt är en omöjlighet.
Flykt, ett ord med innebörd som får magen att knyta sig. Alltid har jag sökt flyktvägar, alltid har jag längtat bort. På flera nivåer. Men Halmstad är min stad, trots minnena som spökar inuti. Mina karusell-tankar däremot, vill fly och jag vill fly med dom. Rättare sagt; ifrån dom.
Ge mig någonting som tar mig någonstans.
Sången, texterna, musiken med mening som klarade av min vardag har inte samma effekt numera. På jakt efter andra alternativa världar. Scenerna med mening, orden karraktärerna yttrar får mig härifrån i vissa stunder. Vissa filmer. Sidorna med världens mening, orden författaren skrivit ner. Den ultimata flykten. Tankarna har ingen annan väg att vandra utom de ordens vägar. Scener framställs inuti och tar mig bort från mig själv.
Tacksamheten växer inuti till de författare som ger mig flykt.
Dock har hösten än sin innebörd. Orken försvinner gradvis samtidigt som denna infinns, även orken att öppna en av dessa pärmar. Detta är en stor ansträngning i min vardag.

Se.

16:56.

Jag betvivlar att du genomför din resa, men blotta tanken på att du går förlorad får mitt bröst att värka. Du, endast du, kan göra lycka personifierad på den nivån du ligger på. Du, endast du, kan få min värld raserad genom ord.
Jag hatar dig om du lämnar mig.

Se.

18:23

En kommande vandring till vad jag hoppas på lycka, något sen. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Vecka 43 då jag inhandlar möjlighet till nyfunnen lycka i hälsokosten, kan bli vändningen. Vägen upp.
En äldre i generationen packade ner ytterliggare en möjlighet till lycka i en plastpåse som hon räckte över, innan vägen skulle bära mig hem.
Möjligheten till lycka har jag ännu inte testat, rädslan att misslyckandet ska ta över gräver ett djup inuti. Hällre stannar jag nere än misslyckas åter och därav faller djupare. Om jag upptäcker att misslyckandet kryper in när jag väl tagit mod till mig att se efter blir en tid bokad. Åter ska jag då bli tillsagd att sjunga ut för någon som är erfaren.
Åter kommer jag att tappa rösten. Texten förmedlas aldrig med känsla, sången blir falsk. Därifrån leder mina steg, tunga, på samma väg som alltid.
Men jag har blivit tillsagd att sjunga ut. Dom säger; någonting ska hjälpa. Jag ber om mer; hjälp min sömn. Om något, hjälp min sömn. I drömmen jag når fullständig lycka, fullständigt lugn. Även om mardrömmen knackar på. Det är inte min mardröm, det är inte vad jag vaknar upp till. Nattens mardöm är för stunden, min sträcker sig till våren.

Se.

21:47

Önskan om mod växer i mitt bröst, samtidigt som det värker i takt med hjärtats klappande. Jag önskar mig mod. Jag önskar om att få bryta de vanor jag lagt på mig, önskan om att ha modet att lämna den trygga väg jag hittills vandrat. Vägen jag borde lämna bakom mig samtidigt som jag ges gåvan av mod. Trygghetens väg som följt mig i alla mina år. Önskan om att våga bryta trenden jag skapat mig själv, våga ta en ny väg. Byta ut de tankar som, vad som känns som en evighet, följt mig vart jag än gått. Även om jag velat lämna de bakom.
Hösten kommer, jag är aldrig visare än när hösten kommer. Insikten om det som vore mitt bästa knackar på, jag släpper in den men låter den aldrig stanna. Fegheten tar över.
Vad finns utanför mina trygghetens vägar?
Gamla tankebanor tar återigen över och fastän jag faller, skrapar upp knäna och halva ansiktet, så är jag trogen min trygghetens väg.
Och åter jag fallit, skrapat lika mycket som förr och fallit på nytt när försöket att resa mig misslyckades brutalt. Vetskapen om att jag borde ha lärt skrattar mig i ansiktet. Aldrig klarar jag att resa mig förrän visheten försvunnit under våren. Men förnekelsen tar över. Till nästa höst finns inte minnet av att jag än gång föll.
Men åter jag faller.
Skrapar upp knäna, halva ansiktet och mer därtill. Varenda höst faller jag hårdare.
Mina händer räcker inte till, de tar aldrig emot. Det gör inte dina häller, dom hjälper mig inte heller upp.
Ändå är du den jag vänder mig till. Du ser det inte, ingen annan ser det. Åtminstonde önskar jag att alla blundar.

Se.

07:49.

Arbetet med småjusteringarna är slutfört och Heroine, för evigt min Heroine har nu fått sitt avslut. Lämna mig inga kommentarer med dålig kritik, i detta fall uppskattas det inte eftersom Heroine är i en klass för sig och som vunnit mitt hjärta.
Jag skulle aldrig kritisera din kärlek.

Heroine, för evigt min Heroine.

Du, jag kräver dig för evigt vid min sida, levande i mina andetag. Du, min hjältinna. Led mina synder till förgörelse. Heroine, för evigt min Heroine. Blott din existens öppnar mina ögon och visar mig förödelsen.
Dina ögon visar mig sanningen, din blick kräver mig dit. Hjältinna, din kropp skall bära min dit, ty min svaghet är min svaghet.
Du, jag kräver dig levande i mina andetag. Heroine, för min kropp till din sanning, led mina synder till förgörelse. Fyll mig med din vishet. Hjältinna, fyll mig åter med dig.
Du, frihet leder ditt hjärta, dela den med mig. Ditt hjärta skall slå i min kropp, det ska fylla mig med din frihet, ty jag är en syndens fånge. Hjältinna, jag är en del av förödelsen. Hjältinna, för evigt min hjältinna. Jag är syndens skapare, min egen fånge.
Hjältinna, Du var min helhet. Din bortgång är min skuld, jag klär mig i den. Hjältinna, när du kommer åter skall jag klä mig lätt, ty då du lyft skuldens packning från mina axlar. Hjältinna, o för evigt min hjältinna. Med dig kan jag gå med ryggen rak.
Min kropp du använder som imperfekt, men hjältinna jag söker dig till lösning. Heroine, o Heroine, utan dig i presens förblir min rygg kuvad i all evighet. Utan dig i presens blir evigheten min eviga förbannelse.
Hjältinna, ta mig åter i ditt försvar, bryt dig in i min bok. Skriv om den med ny innebörd. Vänd orden så att min Hjältinna för evigt befinner sig i presens. Led mig på dina rättfärdiga vägars beskydd. Heroine, o Heroine, ty din väg är min enda rätta.

Du, jag kräver dig levande i mina andetag, min Hjältinna skall för evigt befinna sig vid min sida. Du skall bringa mig rättfärdigheten åter, på så sätt befria och beskydda mig från synden, förödelsen. Det som tynger mina axlar och tvingar mig ett steg bakåt.
Du, dina ledande spår jag skall följa för att nå nyvunnen vishet. Vishet som endast min Hjältinna är förmögen att föda mig med, föd mig med dina ögon. Hjältinna, äntligen kan du ge mig din förmåga att själv kunna se den sanning jag söker.
Besvikelse jag aldrig mer skall bringa ditt hjärta, ty din sanning skall lyfta mig på fötter. Dina ögon gör mig förmögen att urskilja felande. Min Hjältinna, med dig på min sida behöver jag aldrig fela under mina andetag.
Du, mitt levnadssätt du ändrat sedan du skrev om historien. Hjältinna, i mina lungor existerar ditt syre. Heroine, o Heroine, när du nu kommit åter skall jag binda fast dig i mina tankar. Aldrig mer skall dina spår visa vägen bort från mig.
Din sanning flödar i mina vener, aldrig mer skall jag neka den för frestelsen. Jesus sade: älska din fiende, men Hjältinna, håll min kärlek till frestelser utom räckhåll.
Min Hjältinna, synden var förut det som flödade istället för din sanning. Visa dig som Hjältinna, håll den borta, låt mina tankebanor gå förbi frestelse, synd. Jag följer dina spår till rättfärdighet och sanning.
När du burit min tyngd på bara armar skall jag skåda det som en gång gått förlorat. Hjältinna, på god väg, men inte ännu i mål. Till insikt jag kommit, frestelsen drog mig bort.
När jag stängt höga grindar till imperfekt jag skall lära mig att leva i presens. Presens, utan synden. Hjältinna, redo är jag nu för dina armar att bära mig till sanning.

Hjältinna, nu du har lett mig fram till önskat tillstånd, ditt tålamåd jag tackar dig för. I evighet. På avstånd du skådade misstagen jag begick, du skådade då frestelsen därmed synden tog ansvar för min kropp. På avstånd min Hjältinna stod väntandes på att förståndet skulle komma åter. Tillbaka till dig jag kunde komma, när förståndet kom åter.
Hjältinna, i väntan på att förödelsen skulle äta sin väg inifrån och ut var du redo att sträcka mig din hand. Din hand skulle vara min väg upp ur min självgrävda grav, med tiden hamnade jag längre ner än möjligt. Förödelsen grep tag och slukade mig. Hel. Förstörelse kom av den, men Hjältinna till min räddning kom du.
Hjältinna, för evigt min Hjältinna. Du som gjort dig förtjänt av ditt namn, du Heroine. Heroine, o Heroine. Ditt namn till en djup suck av min lättnad.
För evigt, jag skall minnas dig för evigt. Ej endast för en del av mig är du. Till min räddning du kom när jag kallade. Du lyssnande Hjältinna, som gjort dig förtjänt av ditt namn Heroine.
Heroine, ditt namn av dubbel mening. Led mig på dina rättfärdighetens vägar om inte, kasta mig i fördärvet. Hjältinna, framöver jag lyder ditt ord, vart det än leder.
Hjältinna, min tillit jag skänker dig, all den jag förmår att skänka. Hjältinna, för evigt min Hjältinna, vissa även du din tillit till mig och led min på dina sanningens vägar. Orken jag har blivit tilldelad åter, nu jag är redo att följa följa dom.
Du, tynar min vilja att följa dina vishetens vägar bort, Hjältinna, då jag skall fästa ett bälte runt min kropp. Ett bälte som håller mig i närhet närhelst krocken kommer.
Du, en god förare är vad du är. Ty alltid du lett mig på dina lugnets vägar, då viljan att lyssna till ord var evigt växande i min kropp. Åter jag lyssnar till dig Hjältinna, nu till för evigt.
Hjältinna, en god förare du är. Behovet av ett bälte för säkerhet, i min Hjältinnas närhet, föder sig på tvivel. Ty att du leder mig iväg från den tålmodiga krocken, är en sanning.
För evigt min Heroine, samtiden, framtiden vi delar skänker mig oövervinnerligheten. Dock kräver den av oss ett sammarbete, då gåvan jag blir skänkt.
I samtid, framtid, ett sammarbete väntar. Ty aldrig att jag överger min Hjältinna för frestelse igen. Min vandring på motsatsens vägar jag avslutat, ty din väg är min enda rätta.
Hjältinna, för evigt min Hjältinna, som gjort dig förtjänt av ditt namn, du Heroine.

Se.

20:27.

Orden som du lekt med lekte i mitt huvud, för att fastna totalt. När jag nått andra pärmen tog besvikelsen över, dina ord tog slut. Därför undvek jag läsandet först, för vetskapen om att besvikelsen skulle komma. Men vetskapen om att fler av dina ord finns innanför andra pärmar stående i nattduksbordet väger nästintill upp besvikelsen.
Om ändå dina ord inspirerade mig att sjunga ut mina egna, Heroine behöver få ett avslut och idag är näst sista dagen att det den ett. Önskan om att det ska bli bra, innehållet om att det blir bra.
När blir det bra för mig? Undrar har levt länge nu och växt sig allt större och tar därmed allt mer plats i mig. Mina tankar släpper det sällan, mitt hjärta likaså.
Hösten har någon månad på sig, sedan följer vintern. Den avlöses i sin tur av våren och dennas ökning av ljus i allas vardag, men när avlöser den vintern i mig? Jag har levt i den i åratal nu, endast med korta avbrott med ljus, värme som värmer hjärtat och ljus som lyser upp mina tankar. Kan vintern få ett permanent avbrott? Tillåts jag snart våga ta mitt hjärta till tröst och visa upp mina känslor? Jag har burit på min väska allt för länge, så länge jag kan minnas. Den väger mer än jag klarar, ni säger jag är stark. Mina tankar är det inte. Många gånger har dom dragit åt håll jag inte önskat och velat ta till metoder jag starkt sätter mig emot i andra situationer. Jag har vunnit hittills, gör jag det även i framtiden?
Ibland skräms jag av mitt tänkande. Jag fick reda på ditt beteende och med ens ville jag vara en del av det.
Men jag sätter mig starkt emot sådana metoder, hur länge till håller orken?

Se.

13:44.

Om jag klagar en del ibland, sade det, beror det på att jag är ett hjärta i en mänsklig varelse, och människors hjärtan är sådana. De törs inte låta sina största drömmar gå i uppfyllelse, för de inbillar sig att de inte förtjänar det, eller att de inte ska nå ända fram. En människas hjärta blir dödsförskräckt bara det tänker på en kärlek som går sönder för alltid, eller på studer som skulle kunna bli lyckliga men som blir olyckliga, eller på skatter som går att finna men som ändå gömmer sig i sanden för evigt. För då lider det öändligt mycket.

- Ur Alkemisten av Paulo Coelho.

Se.

02:16.

Du tar upp all min koncentration.
Snälla, fortsätt med det.

Se.

22:25.

Ett misslyckat försök att undantrycka den tunga huvudvärken ledde till feber och därmed febertankar. Tillsammans med febertankarna började allting snurra runt, runt. Som om mitt huvud vore ett nöjesfält med bergochdalbanor och karuseller med hästar på, sådana som mindre barn åker och som ofta finns som speldosor.
Jag har aldrig varit fascinerad av de speldosorna, trots att sådana ligger mig varmt om hjärtat av okänd anledning. De med hästar på, de som snurrar runt, runt, det är nog just för att de snurrar som de inte tilltalar mig. De är som mitt huvud, omskakande och yrselaktigt. Som jag, mer än gärna, avstår från.
Om jag ändå kunde skicka tankarna på semester, jag vill se hur den här staden lever utan dom. Eller om den helt stannar upp när man inte kan analysera sönder den i småbitar för att sedan förakta helheten.
Febertankarna som spelas som scener i mitt huvud är de orden du vill att jag ska sjunga ut för dig, de jag aldrig förmår mig att kasta ur mig. De som jag vill skicka iväg, jag behöver inget vykort som säger hur vädret är någon annan stans, jag lever kvar i mitt stormväder. Jag kommer aldrig att sända ett vykort till dig om mina febertankar eller mina kalla fötter. Jag kommer aldrig att sjunga om mina innersta känslor.

Se.

11:57.

I samma stund som klockan påbörjade sitt frenetiska väckande öppnade jag ytterdörren, där huvudvärken stått i timmar och knackat på. Och jag släppte in den. Hösten släppte in den i samma stund som den själv kom infarande på nytt och blåste omkull mina, tidigare, kontrollerade känslor.
Om det vore jag som höll i kopplet hade jag dragit åt hårdare, jag hade behållt kontrollen och andats i takt med lugnet som omvärlden skulle inbilla sig att jag befinner mig i. Men någonstans på asfalten tappade jag taget, känslorna drog för hårt, dom var för starka. Jag föll ner på den bekanta asfalten i samma stund som jag tappade taget. Där jag hade tillbringat mycket tid, alldeles för många dagar för att ha levt ett så kort liv.

Se.

22:44.

Orden du vill att jag skall dela med dig förmår jag aldrig att sjunga ut. Istället springer dom runt, runt inuti och skapar yrsel i min, numera, ganska gråmelerade vardag. Aldrig skulle jag tynga dig med mina yrselord och huvudvärkstankar.
I höstvinden som kommer åter, i alla svenska liv, blåser mer än min korta frisyr. Mina trampdynor är inte det enda som nuddar blöt asfalt, hela jag blåser omkull och faller, faller i närmsta vattenpöl som väter mina kinder.
Men jag sjunger aldrig om hur jag ibland föder mina kinder på salt. Du får aldrig veta hur jag inuti värker sönder på söndagskvällarna och alla andra kvällar, alla andra dagar i veckan när mörkret satt sitt spår. Men solen har aldrig behövt gå ner för att mörkret skall infinnas). Höstvindarna följer mig genom månaderna, in i juli, ut ur augusti och tillbaka.
Men jag sjunger aldrig för dig.