22:22.
Det finns så mycket känslor inuti mig, så många tankar, så många önskningar. Det finns så mycket som jag behöver uttrycka i ord, ord eller bild. Men jag är rädd.
Hittills har jag försökt att hålla mina känslor dolda, men jag har inte lyckats bra. Visst gråter jag mer när jag är hemma och ensam, men även fast jag försöker dölja mitt dåliga mående när jag är runt andra människor så rasar muren -tegelsten för tegelsten.
Jag gråter på väg till bussen, på bussen, när jag kliver av bussen. Jag gråter inne i mataffärer.
Men hur mycket jag än visar mina känslor och mitt mående i sociala sammanhang, så är det inte ens en hundradel av alla tegelstenar som rasar. Det jag "tvingas" visa när jag är runt andra, det är en så liten, liten del av vad jag kan visa mig själv när jag är hemma. Men inte ens då tillåter jag hela väggen att rasa.
Jag är rädd för mig själv och mina känslor, och jag vill inte ens veta hur jag skulle må om jag tillät väggen rasa. Och jag är inte intresserad av att få reda på hur jag skulle må.
Jag lägger istället på fler tegelstenar.
S, jag älskar dig.
Mer än du kan förstå.
Mer än jag kan förstå.
onsdag, februari 24, 2010
måndag, februari 15, 2010
fredag, februari 05, 2010
Se.
20:38.
En månad har redan passerat, en månad sedan du lämnade mig.
Och vart har jag kommit?
En månad har passerat och jag...jag står kvar på plats där jag stod då. Jag står här, trampar samma mark och ibland gräver jag lite med foten och sparkar iväg lite grus.
Jag är kvar här
gräver ner mig själv
sparkar iväg lite av mig själv
och står kvar.
Med samma ledsamhet
samma sorgsenhet
samma saknad
och en känsla av tomhet.
En månad har passerat, en månad är inte en särskilt lång tid.
Men vart har du hunnit?
Du har kommit så långt
att jag inte ens ser dig på långt håll.
Har du sprungit?
En månad har passerat
och jag står kvar där jag stått
hela tiden.
Om du någon gång
ser tillbaka
så vet du åt vilket håll du skall se.
Jag står och sparkar sten
och du vet vart du hittar mig.
En månad har redan passerat, en månad sedan du lämnade mig.
Och vart har jag kommit?
En månad har passerat och jag...jag står kvar på plats där jag stod då. Jag står här, trampar samma mark och ibland gräver jag lite med foten och sparkar iväg lite grus.
Jag är kvar här
gräver ner mig själv
sparkar iväg lite av mig själv
och står kvar.
Med samma ledsamhet
samma sorgsenhet
samma saknad
och en känsla av tomhet.
En månad har passerat, en månad är inte en särskilt lång tid.
Men vart har du hunnit?
Du har kommit så långt
att jag inte ens ser dig på långt håll.
Har du sprungit?
En månad har passerat
och jag står kvar där jag stått
hela tiden.
Om du någon gång
ser tillbaka
så vet du åt vilket håll du skall se.
Jag står och sparkar sten
och du vet vart du hittar mig.
tisdag, februari 02, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)