Se.

15:33

Du minns den du var 

med förakt, lite hat.

Jag gör desperata försök till att inte vara desperat, jag vet inte vilket av det som syns mest.

Patetiskt.

Se.

21:08

Vi firade allting som kunde firas, vi firade det faktum att vi kunde fira.
Vi firade med vin, quinnor och sång. För mycket alkoholbaserade drycker, sorgliga ursäkter för dansrörelser och falsksånger till lika sorgliga ursäkter för låtar. 90-talet var inte ett bra årtionde för musikbranschen, men det var ett bra årtionde för underhållningen.
Jag fick flashbacks av musiken, jag skrattade när jag hörde den och jag sjöng med till den. Precis som dom andra gjorde. Jag hade roligt tillsammans med människor som jag inte känner, men som jag kände en samhörighet med, som jag kände en gemenskap med. Människor som fick mig att känna mig som en i gänget. Människor som jag kände mig som hemma med.
Och vi firade tillsammans, vi firade allt. Jag firade att jag har fått människor omkring mig, människor som jag kan kalla för vänner.

Sedan förvandlades vi till dom där fulla människor på bussen, som man stör sig på och hatar, dom där som pratar så högt att dom nästan skriker. Vi förvandlades till dom där fulla människorna som gör att man vill hoppa av bussen och hellre ta nästa.
Jag sa det till mig själv, kanske till dom andra också, att vi beter oss som fjortonåringarna som måste visa alla  andra att dom är berusade. Men trots att jag hatade att vi betedde oss som dom fulla fjortonåringarna, så hängde jag på. Jag ville bete mig så, jag ville vara en av dom som beter sig så. Jag ville bara skita i vad alla andra såg och ha högljutt roligt. Jag har saknat att ha roligt.

...och sedan kom krogrundan.

"Det spelar ingen roll vad det är för någonting, ge mig någonting som gör mig full".

Jag var fortfarande på glatt humör när jag svepte den shoten, vad det nu än var för någonting. Jag var fortfarande glad då, jag mådde fortfarande bra då. Sedan kom den där meningen som vände allting, meningen som välte mitt hjärta och som stängde av hjärnan. Mitt humör vände och helt plötsligt satt jag där med ett ärligt leende som blev falskt. Helt plötsligt satt jag där och ljög i halvsanningar.
Sedan flydde jag ifrån min flykt. Jag flydde in i dimman, sedan flydde jag ifrån den.
Jag hamnade på hallgolvet, jag låg kvar där i fyra timmar. Jag hann inte klä av mig ytterkläderna innan jag hamnade där. Men golvet började göra ont någon gång, så jag tog av mig skorna och tog mig själv till sängs, och somnade huttrandes under två täcken med Alice Cooper-sminkning.



Bipolar-alert. Big time.

Se.

19:22


"Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans."

Jag lämnade Halmstad. Jag lämnade allt det där som jag upplevt tillsammans med dig.
Jag flydde. Jag flydde ifrån allt det där som jag sett tillsammans med dig, allt det där som jag sett dig se.
Jag var tvungen att komma bort ifrån allt det där som jag kunde förknippa med dig. Jag var tvungen att komma bort ifrån dig.
Men jag kom inte längre ifrån dig än vad jag gjorde rent geografiskt.

Jag förskönar det dåliga. "Men var det verkligen dåligt, var det inte bara charm?" Fast behövdes det mer charm, räckte det inte med den som fanns ifrån början?
Du kryddade bra charm med dålig charm, precis så som du kryddade hela mitt köksgolv med svartpeppar och örtsalt. Det var fullt funktionellt som det var, redan innan all smaksättning -precis som du var. Men du var tvungen att krydda till allting med svartpeppar och trubbel. Du var utbildad kock, jag var städhjälp.
Och nu sitter jag, i köket, med sommarens smaker på hornhinnan och ser hur du en gång rörde vid mig.



Jag kommer aldrig att komma undan.
Men jag kommer att komma vidare.

Se.

17:50

Tiden har ännu inte sträckt sig längre än sen eftermiddag och allt jag vill är gå och lägga mig. Sova tills ett bättre liv kommer springandes efter mig. Eller åtminstone sova mig in i ett alternativt liv, ett liv som egentligen inte finns, men som blir verklighet för stunden. Den allt för korta stunden.
Om man ändå kunde sova sig igenom hela livet, en tredjedel är för lite. Men jag sover väl bort ett stadigt halvt.

Livet har använt mig som sin personliga slagpåse den senaste månaden. Men jag tar emot slagen med ett leende och säger tack efter vartenda ett. Jag bara tackar och tar emot, väntar på mer. Det kommer alltid mer. För jag går aldrig därifrån, jag är på exakt samma ställe där livet vet att jag kommer att vara. På exakt samma ställe där slagen kommer.
Men man kan bara ta emot så många slag innan man hamnar på marken. Och det är dit jag är på väg, jag är på väg ner i marken, jag är i fallet. Jag har ingen aning om hur långt ifrån smällen jag är, men jag vet att jag inte vill vara med när jag landar. Det kommer att vara så brutalt. Jag kommer att ha blåmärken efteråt, jag vet det.
Men jag är så bra på att stå kvar och ta emot smällar, det om något är jag bra på. Jag är så bra att jag enkelt skulle kunna stanna kvar och ta fler smällar, men den här gången skulle jag ligga ner istället. Och livet skulle sparka på den som ligger.

Och hur tar man ett livsavgörande beslut, mina damer och herrar? Pros and cons -listan som alltid ljuger!
Hur ofta lägger man inte till "pros" i den fördömda listan? Hur ofta utelämnar man inte "cons", eller vänder dom till någonting som "egentligen inte är så dåligt, som egentligen är ganska charmigt". Ärligheten flyger ut genom fönstret så fort man tar tag i pennan och sätter den mot pappret.
Hur många slag är jag ifrån den listan? Den är en enkel utväg, ungefär som "rock, paper, scissors, lizard, Spock", eller som att kasta mynt. Men vilket resultat som än visas, så tvekar man. Det finns ju en anledning till att man tar till en sådan metod, man är inte säker på vad man vill göra -och krona eller klave kan inte ta stora beslut åt dig. Och det är den tveksamheten som får mig att stå kvar. Krona eller klave, scissors eller Spock, det spelar ingen roll, jag står ändå kvar.

Men trots att jag inte litar på varken mig eller listan, så lär den tas till.
It's just a matter of time.

Se.

22:08

Den här dagen hade varit så mycket bättre om den inte existerade.

Tre veckors anteckningar ifrån psykologin har raderats ifrån min förbannade iPad, trots att dom har sparats flertalet gånger. Mina anteckningar skulle kunna misstas för arbeten, eftersom jag bygger upp dom som små historier, för att jag enklare skall förstå dom och minnas dom när jag bläddrar igenom allting. Stödord säger mig ingenting, jag behöver ordentliga texter -jag behöver djävla läroböcker. Och nu när mina anteckningar är förlorade är jag tvungen att leva på kopior av andras anteckningar = stödord och enstaka meningar, A.K.A. bortslösade bokstäver.
Och vilken lösning dök upp i mitt huvud? Jo, att sluta läsa den kursen -eller att hoppa av skolan helt och hållet.

Och sluta säga att allting kommer att lösa sig, för i min värld är skadan skedd och världen håller på att rasa samman.
Om man har övervägt att skada sig själv över förlorade skolanteckningar, så räcker det inte med en klapp på huvudet och ett tillhörande "there, there".

Klockan har slagit 22:38 och jag har gråtit sedan, ungefärligen, 15:00 -med undantag för de där timmarna då jag hade korta uppehåll för att kunna andas, och de där timmarna då jag sov för att slippa undan allting.
Att sova är ett sådant underbart alternativ till att slippa undan saker. Sömn är den underbaraste av tillflyktsorter. Jag önskar att jag bara kunde sova mig igenom livet och slippa undan sådana här händelser och dagar. Den här dagen hade varit så mycket bättre om jag inte hade vaknat i morse.
När man försover sig på morgonen borde man inte tillåta sig att vakna alls. Jag ser det som att en försovning är hjärnans sätt att förvarna kroppen: "den här dagen kommer att suga röv, så för Guds skull -låt bli att vakna!". Så varför skulle jag så tvunget ta det där steget ur sängen i morse, efter en och en halv timmars förvarning? Det måste vara av masochism. Ren och skär masochism.
Om jag inte hade tagit det där steget, så hade mina anteckningar varit kvar.

Och jag vet fortfarande inte vad jag helst vill göra: krossa iPaden eller skära av halspulsådern.
Båda alternativen känns ganska överkomliga.