Se.

23:31

Jag hade nästan glömt bort hur "Du & jag döden" kändes på natten.
Den känns extra mycket då.

"Ge mig nåt som känns."
Ni ger mig nåt som känns. Nåt som känns mer speciellt på natten.


Det är svårt att förklara.

---

Det kommer fram fler tankar och känslor på nätterna.
Och då känns det lagligt att tycka synd om mig själv.
Att vältra mig själv i mina misslyckanden, 
Att lida lite.


Jag lyder inte 15-minuters-lagen.
Den säger att: "Du får tycka synd om dig själv 15 minuter om dagen, sedan ska du gå vidare."
Nej, mina nätter har sina egna lagar.
Och det är dom jag lyder.

Se.

16:35

Jag har blivit beviljad aktivitetsersättning från f-kassan, och när jag får besked om bostadstillägget så blir det till att söka efter en ny lägenhet.
Äntligen!
Jag har suttit, i flera år, och fantiserat om hur jag skulle inreda min kommande lägenhet.

- Vilka färger som jag skulle måla väggarna i.
- Hur jag skulle sätta upp alla mina "tavlor".
- Att ha kuddar, mattor, gardiner och sängkläder som matchar väggarna.
- Vilka möbler som jag skulle köpa, och vilka färger och träslag som de skulle vara i.
Och nu har det blivit så verkligt. Nu är jag så skrämmande nära att byta upp mig. Så nära att jag knappt kan koncentrera mig på att skriva om det, för att jag flyter bort i tankarna och fantasierna.
Lägenheten kommer att vara 90% tom när jag flyttar in. Jag har ett vardagsrum, med en bäddsoffa. Och så lär det vara ganska länge.
Men rena vetskapen om att det kommer att bli ett verkligt hem, vetskapen om att det kommer att inredas med de möblerna som jag drömmer om, verkligheten om att det kommer att bli till en framtid att se fram emot -den gör så att det inte stör mig att det kommer att ta en längre tid.
Det är bara någonting att se fram emot.
Och haleda, vad jag ser fram emot det!

Se.

22:27

Det är precis som att jag glömmer bort hur man skriver, när jag har så långa perioder mellan mina inlägg.
Men jag har svårt för att skriva överlag, vad det än gäller. Och hur positivt känns det för en samhällsbög som jag?
Författaren och journalisten i mig skäms.

Det händer för mycket och för lite, för att jag ska kunna välja ut det som känns mest aktuellt.
Vad är mest aktuellt?
Att hela min värld kollapsade när Elvis gick bort?
Att min nya, och redan förbrukade, läkare på psyk var en total fitta? (ja, jag använde verkligen det ordet)
Att jag inte har skadat mig sedan tisdagen den 13/3?
Att jag, den 13/7-15/7, har en underbar konserthelg i Götet framför mig?
Vilken den största stjärnan är? Vilket mode som är på listan? Att rave är helt ute?

Jag får köra på uteslutningsmetoden.
Hela psykgrejen är för svår för att skriva om, det är svårt att förklara det, och svårt för andra att förstå.
Elvis avlivning är det för tidigt för att prata om, det gör ont i mig när jag tänker på honom, och kommer på att jag inte har tänkt på honom varenda sekund.
Stjärnor, mode och rave är inte min grej att blogga om. Big surprise.

Så...
Siffran 13 har förföljt mig i hela mitt liv.
T.ex. de tre viktigaste dagarna i mitt liv, har alla varit den 13:e.
-Den 13/8-2000 = mammas och min behandling påbörjades.
-Den 13/3-2008 = S
-Den 13/11-2008 = S
Och en rad andra saker innebär den 13:e någonting.
En av mina favoritlåtar heter 13.

Min favoritdag är fredagen den 13:e.
Och mycket, mycket annat.

Och nu, det senaste: att jag inte har skurit mig själv sedan natten till den 13/3.
Vilket är ett mirakel i sig, inte endast för att jag har varit utan under en sådan lång tid. Utan främst för att den 13/3 i sig är ett väldigt svårt datum för mig att hantera. Jag förväntade mig att skada mig själv den dagen, och antagligen rejält.
(Missförstå mig rätt, jag pratar inte om självmord.)
Den t r e t t o n d e  m a r s  t v å t u s e n å t t a är den dagen då jag påbörjade den lyckligaste tiden i mitt liv - den tiden tillsammans med S. Och jag har inte kunnat hantera mina känslor och tankar som jag får det datumet sedan förhållandet tog slut.
(För jag har fortfarande inte kommit över grabben.)
Men det känns som att jag har överkommit någonting, genom att inte ha skadat mig den dagen. Endast tiden kan förutse om det faktiskt är så. Om inte: så klarade jag mig åtminstone just den dagen. Och det är en vinst i sig.
Så: två stora händelser i mitt liv, samma datum - 13.
13.
13, 13, 13.
För varenda 13:e i varje månad, som jag håller mig ifrån självskadande, ska jag unna mig själv en belöning. En underbart slumpmässig belöning, när jag har klarat mig i fyra månader, är den fantastiska konserthelgen i Götet.
Om jag inte klarar av de fyra månaderna, så är mitt "straff" (det ordvalet ska man inte använda, men jag kommer inte på något bättre) att jag inte får åka dit.
Och att missa Lars Winnerbäck, kent, Anna Ternheim och MELISSA HORN, för att skära sönder mig själv, det är rent dårskap! Varför i hela fridens namn skulle jag offra någonting så stort och vackert, för någonting så motbjudande!?
Just det, nämnde jag att helgen inleds på f r e d a g e n den 13:e?
Ett sådant underbart sammanträffande!

Och nu då?
Nae, ingenting.
God natt.

Se.

15:34


Att skriva längre texter via telefonen är lite av en plåga, så det blir aldrig att jag uppdaterar bloggen. För att sitta framför datorskärmen är ännu en plåga.
Men ibland så lockar det att slå sig ned här, och att skriva ned det som behövs. Men om man ska skriva ned det, så måste man återuppleva det. Och det är någonting som jag inte klarar av att göra.
Istället tar jag till den enkla lösningen -förnekelse.
Åh, jag och min gamla vän Förnekelsen.Vi går way back.


Så varför sitter jag här och skriver om förnekelse, istället för att sitta i total tystnad och låtsas medverka i "Spårlöst försvunnen"?
Jag vet inte.