16:57
...och jag har aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv.
fredag, juli 04, 2014
Se.
23:00
Inatt, eller senast imorgon, bogseras Najaden ut ifrån Halmstad.
Vid lunchtid började folksamlingen växa sig större, och vi var runt omkring femhundra människor som öppet visade vårt missnöje. Jag tycker själv att det är synd att inte fler människor dök upp, då det är så många som har yttrat sina åsikter och sitt missnöje via sociala medier, men jag är tacksam över att det ändå dök upp så många som det gjorde.
Morbror använde sig av allt för ordentliga signalhorn för att få stanna kvar på kajen, så vi sa hejdå till poliskonstaplarna och åkte per automobil till andra sidan av Nissan och blåste av hornen där. Eftersom detta skedde, så var varken han eller jag på plats när kommunfullmäktige Ann-Charlotte Westlund höll sitt tal, men jag har fått uppdateringen av mor min att Westlund likväl hade kunnat hålla sin käft stängd, eftersom hon blivit överröstad av både skrik och andra tutor.
Westlund hade tydligen brutit ihop och fruktat för sitt liv -bitch please, du är inte Olof Palme, tagga ner.
Jag vill framföra min tacksamhet till alla er som infann er på kajen idag -vi stod upp och sade ifrån.
Inatt, eller senast imorgon, bogseras Najaden ut ifrån Halmstad.
Vid lunchtid började folksamlingen växa sig större, och vi var runt omkring femhundra människor som öppet visade vårt missnöje. Jag tycker själv att det är synd att inte fler människor dök upp, då det är så många som har yttrat sina åsikter och sitt missnöje via sociala medier, men jag är tacksam över att det ändå dök upp så många som det gjorde.
Morbror använde sig av allt för ordentliga signalhorn för att få stanna kvar på kajen, så vi sa hejdå till poliskonstaplarna och åkte per automobil till andra sidan av Nissan och blåste av hornen där. Eftersom detta skedde, så var varken han eller jag på plats när kommunfullmäktige Ann-Charlotte Westlund höll sitt tal, men jag har fått uppdateringen av mor min att Westlund likväl hade kunnat hålla sin käft stängd, eftersom hon blivit överröstad av både skrik och andra tutor.
Westlund hade tydligen brutit ihop och fruktat för sitt liv -bitch please, du är inte Olof Palme, tagga ner.
Jag vill framföra min tacksamhet till alla er som infann er på kajen idag -vi stod upp och sade ifrån.
...och morfar -du är en legend!
onsdag, juli 02, 2014
Se.
21:42
Tanken de senaste dagarna har varit att uppdatera bloggen på ett lite muntrare vis än vanligt.
Farbror och kusin har rest hela vägen till Ikealand från Italia, och det är när jag ser dom på nytt som jag inser hur mycket jag har saknat dom. Ja, jag har till och med saknat ungen -håll käften och se glada ut över att jag tycker om något barn över huvud taget. Alessandro, min underbara skitunge. Han är väl anledningen till att jag kan tänka mig att skaffa en avkomma någon gång i mitt liv, fast min egen avkomma kan jag inte lämna tillbaka när jag har tröttnat. Men konstigt nog så tröttnar jag inte på Ale, och jag vill inte att han ska åka ifrån mig igen -jag vill kidnappa ungdjäveln och behålla honom!
Vi har kanske inte så jättemycket att prata om, med tanke på att min italienska är lite knaper och att han inte har någon direkt anledning till att lära sig svenska. Men precis som alla fungerande italienare gör, så håller vi oss flytande med handgester. Och språklektioner. Han hjälper mig med att fylla på mitt ordförråd och jag lär honom svenska ord och meningar som han aldrig lär ha användning för. Men vem vill inte lära en italienare räkna bara för att höra hur dom uttalar "sju"? Vi kämpar fortfarande med dom längre orden, det finns tvättäkta svenskar som inte kan säga "emotionell instabil personlighetsstörning", så han ska inte tycka att han är dålig när han kämpar (: Och haleda, vad energiknippet suger åt sig Svea Rikes hemspråk. Jag gör inte lika bra ifrån mig, tyvärr. Men jag har lärt mig att säga "gungstol" a la italiano, så jag är stolt. Det ordet behöver jag kunna när jag flyttar ner, det känner jag på mig!
Jag har aldrig i mitt liv varit med om att barn tycker om mig, eftersom jag starkt utstrålar: "jag vill inte vara med dig, du kan gå hem nu", men Alessandro är hyggligt fäst vid mig. Likväl är jag hyggligt fäst vid honom. Och det märks tydligt, jag ger ungen mer uppmärksamhet än något annat. När jag är med honom, så blir resten av världen i gråskala -ingenting spelar någon roll, förutom hans skratt och jag gör allt för att det aldrig skall upphöra.
Tanken de senaste dagarna har varit att uppdatera bloggen på ett lite muntrare vis än vanligt.
Farbror och kusin har rest hela vägen till Ikealand från Italia, och det är när jag ser dom på nytt som jag inser hur mycket jag har saknat dom. Ja, jag har till och med saknat ungen -håll käften och se glada ut över att jag tycker om något barn över huvud taget. Alessandro, min underbara skitunge. Han är väl anledningen till att jag kan tänka mig att skaffa en avkomma någon gång i mitt liv, fast min egen avkomma kan jag inte lämna tillbaka när jag har tröttnat. Men konstigt nog så tröttnar jag inte på Ale, och jag vill inte att han ska åka ifrån mig igen -jag vill kidnappa ungdjäveln och behålla honom!
Vi har kanske inte så jättemycket att prata om, med tanke på att min italienska är lite knaper och att han inte har någon direkt anledning till att lära sig svenska. Men precis som alla fungerande italienare gör, så håller vi oss flytande med handgester. Och språklektioner. Han hjälper mig med att fylla på mitt ordförråd och jag lär honom svenska ord och meningar som han aldrig lär ha användning för. Men vem vill inte lära en italienare räkna bara för att höra hur dom uttalar "sju"? Vi kämpar fortfarande med dom längre orden, det finns tvättäkta svenskar som inte kan säga "emotionell instabil personlighetsstörning", så han ska inte tycka att han är dålig när han kämpar (: Och haleda, vad energiknippet suger åt sig Svea Rikes hemspråk. Jag gör inte lika bra ifrån mig, tyvärr. Men jag har lärt mig att säga "gungstol" a la italiano, så jag är stolt. Det ordet behöver jag kunna när jag flyttar ner, det känner jag på mig!
Jag har aldrig i mitt liv varit med om att barn tycker om mig, eftersom jag starkt utstrålar: "jag vill inte vara med dig, du kan gå hem nu", men Alessandro är hyggligt fäst vid mig. Likväl är jag hyggligt fäst vid honom. Och det märks tydligt, jag ger ungen mer uppmärksamhet än något annat. När jag är med honom, så blir resten av världen i gråskala -ingenting spelar någon roll, förutom hans skratt och jag gör allt för att det aldrig skall upphöra.
Sedia a dondolo -en stol du gungar på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)