Se.

21:39

Det är när man försöker dricka, men upptäcker att det inte kommer någonting, för att korken fortfarande är på.
Det är när man har cigaretten i mungipan och märker att man håller på att tända den i fel ända.
Det är när man kommer på sig själv med att lyssna på Nine inch nails.
Det är när man gör alla de sakerna, som man verkligen behöver sova!

Speciellt när man kommer på sig själv med att lyssna på NIN.


Det har gått över två veckor sedan jag sov ordentligt.
Jag har inte sovit i mer än MAX 4-5 timmar per natt. Med undantag av tre nätter, då har jag kunnat sova cirka 6-7 timmar.
Och vi vet att jag behöver MINST nio timmars sömn, för att kunna fungera.
Jag måste stå ut i minst en vecka till, föra sömndagbok och hata nazin till läkare.
Nazin är inte tillbaka på psyk förrän om två veckor, så jag och min psykolog kör vårt eget race nu. Och fortsätter vår kamp emot läkarhelvetet. Det känns som att vi kämpar oss blodiga tills dess att vi vinner kampen -och någon gång lär vi ta första platsen och ta hem pokalen.
A, Ich nicht Deutschland! Go home!
Jag har sagt till min psykolog att jag vill ha en ny läkare -som det inte finns någonting personligt otalt med. Och nu ska han göra sitt bästa för att jag ska tilldelas en ny.
Gud, hör min önskan, ge mig en bättre läkare -även om denna inte höjer tillbaka dosen, jag vill bara ha en läkare som jag inte bråkar med hela tiden. En som jag inte behöver höja rösten åt, för att denna ens ska höra att jag har en röst och kan använda mig av ord. En som till och med ger min röst en mening och som inte bara hör mig, utan även lyssnar på mig.
(Jag vet, jag tror inte på dig. Men snälla tro på mig.)

Se.

20:26

Det är när man sitter med datorn i köket, i stället för i vardagsrummet. När man inte kan distraheras av andra elektroniska uppfinningar, eller någonting annat heller för den delen. För här sitter jag även med ryggen mot fönstret.
Fast kanske främst för att det är mörkt och jag inte vill se det.
Det är när man sitter utan distraktioner som allting kommer närmre och för nära.
Jag sitter med blocken redo, redo för alla vansinnesord som jag inte kan använda här. För dom är för starka och jag är för svag.
Och jag röker vid köksbordet.


Det är när man hör en närståendes starka ord om känslor. När man kan smaka på orden och känna känslan.
Det är när man kan vältra sig i andras sorgsenhet, och torka sina egna tårar. När man vill fly från andras mående.
Som smälter ihop med sitt egna.
Fast jag tar hellre på mig hela känslan, jag offrar hellre mig själv.
Jag tar på mig ansvaret, jag kan hantera det. Jag är van, jag är allt för van. Tillräckligt för att kunna leva med det, det är bevisat.
Jag är instabil, men jag kan hålla balansen, för denna sakens skull.
För hans skull.
Och köket är så rökigt att tankarna borde ha rökts ut.
Och känslorna med dom.

Men så enkelt är det väl inte att fly.


Det är när man ena sekunden skriver namn i ett block, för att få ur sig personlig skit. Det är när man kastar skit.
Det är när man känner harm och har sorgen i mungipan.
Jag sitter med ryggen mot mörkret och känner mig trygg och utsatt på samma gång. Jag kan inte se det, men jag vet att det finns där. Precis bakom axeln.
Det räcker med en glimt och jag ser ingenting.
Det sägs att när man är rädd för mörkret, så är det för att man inte vet vad som finns där. Men jag är rädd för att det inte ska finnas någonting alls.
Så jag tänder ännu en cigarett och ökar illamåendet, för kanske försvinner känslan och någon gång blir det ljusare.

Se.

17:54

Rösten sviker, orden ber om mer.
Hårdare.
Snabbare.
Ber om blåmärken, ber om skavsår.
Ber om en känsla som räcker längre än det här.
Får det som önskas, får mer än så.
Tack.

Se.

21:56

Med än en dag av psykbesök, så känns mitt huvud som en kraschad karusell. Likt "farfars bilar" på Liseberg, som gått för snabbt och sedan åkt ut spåren och rakt in i väggen.
Ja, det är väl så jag fungerar i min hjärna. "farfars bilar"-trög och sedan ur gängorna och kraschad.

Hah, psyk!
"Psykvården" i Halmstad, "vård" är nyckelordet. Vilken vård, undrar jag då?
När läkaren kommer med medicinförändringar utan att konversera med patienten -hur kan man överhuvudtaget få in ordet "vård" då?
Naziläkarhelvetet.
Här sitter jag nu, med en minskad dosering av den medicinen som jag faktiskt är i behov av. Det kom som en överraskning, jag fick reda på det först när jag läste igenom medicinlistan som man får på apoteket.
"Vid behov. EJ DAGLIGEN!"
Jag får medicin för bl.a. min depression, så att jag skall kunna fungera. Så att ta beslutet att förstöra min sömn, det är ett beslut i egen kategori. Men det är rätt beslut för att fucka upp det livet som jag försöker att bygga upp.
Vem behöver sömn?
Vem behöver sömn för att fungera?
Vem behöver sömn för att fungera och må bättre?
Nej, sömn är överskattat.
För vem behöver egentligen sömn?

---

Det är nu när det ämnet är överstökat, som jag sätter mig med ett tomt huvud och låter fingrarna vandra över tangenterna utan en planerad tanke bakom. När jag själv blir överraskad över vad jag har i det undermedvetna.

Haleda, så still det kan stå i huvudet, samtidigt som det finns så mycket i tankarna.