Se.

20:15

För sex månader sedan hade jag en plan. Det började bli varmt, det började gå mot sommar, jag kunde inte längre skära mig på armen - jag skulle gå tillbaka till vaden. För sex månader sedan hade jag en plan och jag genomförde den. Jag satt precis där jag sitter nu, fast istället för att ha en dator i knät hade jag en vikt handduk, istället för att ha en spinnande katt bredvid mig hade jag en ask med rakblad. För sex månader hade jag en plan, en plan som gjorde att jag kunde fortsätta mitt självskadebeteende i hemlighet.
För sex månader sedan drog jag ett rakblad över vaden i tjugosex rader, för sex månader sedan drog jag rakbladet över dom tjugosex raderna säkert sex gånger om. För en gång räckte inte, när en rad börjat koagulera drog jag med rakbladet över raden på nytt. Alla rader skulle blöda när jag tillslut satte bandage över såren, på så sätt kunde jag dra upp såren dagen efter och uppleva smärtan igen.
För sex månader sedan var det mitt tankesätt, för sex månader sedan tyckte jag inte att det lät så sjukt som jag tycker idag. I samma stund som jag ser meningarna byggas upp på skärmen ser jag hur sjukt det var, hur sjuk jag var. Men jag tänker inte linda in någonting, som jag lindade in mina självförvållade sår. Jag tänker inte hemlighålla någonting, som jag tänkte hemlighålla mitt självskadebeteende. För det jag gjorde då är sjukare än det jag gör nu.
För sex månader sedan drog jag ett rakblad över vaden i tjugosex rader, säkert sex gånger om. För sex månader sedan skrev jag ett meddelande till min tatuerare och bad honom om hjälp - för i samma stund som jag lindande in mina självförvållande sår insåg jag hur sjuka mina planer var, och jag behövde hans hjälp för att få stopp på dom. Jag bokade in en tid hos honom den sjätte juni tvåtusennitton, för att täcka mina ärr, för att täcka min vad med någonting jag inte kunde förstöra med rakblad.
För sex månader sedan tog jag beslutet att sluta. Jag kan inte säga att det är för alltid, jag har varit självskadefri i längre perioder än det här under dom senaste arton åren, men jag kan säga att jag har blivit mer medveten om mitt tänkande och resonerande kring mitt självskadebeteende. Jag kan inte säga att det är för alltid, men jag kan säga att jag har kommit framåt i mitt sätt att hantera negativa känslor och ångest. Jag kan inte säga att det är för alltid, men jag kan säga att om jag tar det en dag i taget och inte tänker "jag får aldrig" så blir det enklare att hålla mig till min nya plan - att fortsätta leva ett självskadefritt liv och att hjälpa andra som finner sig i liknande situationer jag själv funnit mig i.