Hon haltade sig fram på ostadiga ben, med osäkra steg, på ostadig mark, utan säkra mål. Det var livet som slagit omkull henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet slog och hon föll, hårt ner på marken. Hon var van. Hon reste sig, borstade av sig smutsen utanpå men kände sig lika smutsig inuti ändå. Hennes knän var skrapade trasiga, nästan lika trasiga som hennes egenvärde. Hon hade blåmärken som inte syntes.
Livet. Hennes balanssinne hade försämrats efter en livstid av livet, hennes förmåga att hålla emot när det knuffade på hade försvunnit. Hon tycktes ständigt halta, halka, falla, fallera. Dom såg henne resa sig efter varje fall, dom såg inte hennes vilja att ligga kvar. Dom blundade för det hon visade, så hon slutade visa dom.
Hon pratade med ostadig röst, med aktsamma ord, med rädsla att säga för mycket av mening. Det var livet som satt munkavel på henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet sa ”tyst” och hon var tyst, hon lydde. Hon var van. Hon höll sina ord för sig själv, hennes rop på hjälp ekade tomt i hennes huvud. Hennes ord hade ordentlig tyngd, nästan lika mycket tyngd som stenen i hennes bröst. Hon hade dikter i sina sår.
Livet. Hennes röst hade kvävts efter en livstid av livet, hennes förmåga att skrika efter hjälp när det knuffade på hade förtryckts. Hon tycktes ständigt stamma, stanna, kraxa, krackelera. Dom hörde henne prata, dom lyssnade inte på vad hon sa. Dom var döva för det hon berättade, så hon slutade berätta för dom.
Hon låg på marken med skrapade knän, hon låg där på marken återigen. Hon var hes, hennes röst hade svikit henne. Hon skrek tills rösten gav sig vika och hon fortsatte skrika – hon skriker ljudlöst nu.
Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår. Hon var trött, trött på att resa sig upp efter varje fall. Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår – hon ligger kvar där än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar