Se.

20:15

För sex månader sedan hade jag en plan. Det började bli varmt, det började gå mot sommar, jag kunde inte längre skära mig på armen - jag skulle gå tillbaka till vaden. För sex månader sedan hade jag en plan och jag genomförde den. Jag satt precis där jag sitter nu, fast istället för att ha en dator i knät hade jag en vikt handduk, istället för att ha en spinnande katt bredvid mig hade jag en ask med rakblad. För sex månader hade jag en plan, en plan som gjorde att jag kunde fortsätta mitt självskadebeteende i hemlighet.
För sex månader sedan drog jag ett rakblad över vaden i tjugosex rader, för sex månader sedan drog jag rakbladet över dom tjugosex raderna säkert sex gånger om. För en gång räckte inte, när en rad börjat koagulera drog jag med rakbladet över raden på nytt. Alla rader skulle blöda när jag tillslut satte bandage över såren, på så sätt kunde jag dra upp såren dagen efter och uppleva smärtan igen.
För sex månader sedan var det mitt tankesätt, för sex månader sedan tyckte jag inte att det lät så sjukt som jag tycker idag. I samma stund som jag ser meningarna byggas upp på skärmen ser jag hur sjukt det var, hur sjuk jag var. Men jag tänker inte linda in någonting, som jag lindade in mina självförvållade sår. Jag tänker inte hemlighålla någonting, som jag tänkte hemlighålla mitt självskadebeteende. För det jag gjorde då är sjukare än det jag gör nu.
För sex månader sedan drog jag ett rakblad över vaden i tjugosex rader, säkert sex gånger om. För sex månader sedan skrev jag ett meddelande till min tatuerare och bad honom om hjälp - för i samma stund som jag lindande in mina självförvållande sår insåg jag hur sjuka mina planer var, och jag behövde hans hjälp för att få stopp på dom. Jag bokade in en tid hos honom den sjätte juni tvåtusennitton, för att täcka mina ärr, för att täcka min vad med någonting jag inte kunde förstöra med rakblad.
För sex månader sedan tog jag beslutet att sluta. Jag kan inte säga att det är för alltid, jag har varit självskadefri i längre perioder än det här under dom senaste arton åren, men jag kan säga att jag har blivit mer medveten om mitt tänkande och resonerande kring mitt självskadebeteende. Jag kan inte säga att det är för alltid, men jag kan säga att jag har kommit framåt i mitt sätt att hantera negativa känslor och ångest. Jag kan inte säga att det är för alltid, men jag kan säga att om jag tar det en dag i taget och inte tänker "jag får aldrig" så blir det enklare att hålla mig till min nya plan - att fortsätta leva ett självskadefritt liv och att hjälpa andra som finner sig i liknande situationer jag själv funnit mig i.

Se.

19:18

För varje gång tror jag mindre
För varje gång hoppas jag mer

---

I huvudet på en borderline:

Relationer. Rela-fucking-tioner. Relationer känns så relativa och irrelevanta, ändå sätter jag dom först. Mitt liv kretsar kring relationer - äkta relationer, relativa relationer, icke-relationer.
Relationen är solen och jag är Jorden, jag kretsar kring den och jag kan inte sluta. Jag är fast i att snurra runt, runt, runt, för att hålla mig på en bana som jag trillar av mer ofta än sällan. Jag snurrar och snurrar och snurrar, jag blir snurrigare och snurrigare och snurrigare. Jag får yrseltankar av åksjukan som är mitt liv.
"För varje gång tror jag mindre, för varje gång hoppas jag mer."
Om jag bara kunde lämna er alla bakom. Varje relation som nått sitt slut, varje relation som kommer nå sitt slut, varje relation som inte ännu är påbörjad. Jag tänker på er alla, jag sörjer er alla. Om jag bara kunde lämna er alla bakom. Jag är inte gjord för att ha er, jag är inte gjord för att inte ha er. Jag är fast med er, jag kretsar kring er - ni är min lott i livet, min nitlott i livet. Om jag bara kunde lämna er alla bakom.

Se.

21:48


Hon haltade sig fram på ostadiga ben, med osäkra steg, på ostadig mark, utan säkra mål. Det var livet som slagit omkull henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet slog och hon föll, hårt ner på marken. Hon var van. Hon reste sig, borstade av sig smutsen utanpå men kände sig lika smutsig inuti ändå. Hennes knän var skrapade trasiga, nästan lika trasiga som hennes egenvärde. Hon hade blåmärken som inte syntes.
Livet. Hennes balanssinne hade försämrats efter en livstid av livet, hennes förmåga att hålla emot när det knuffade på hade försvunnit. Hon tycktes ständigt halta, halka, falla, fallera. Dom såg henne resa sig efter varje fall, dom såg inte hennes vilja att ligga kvar. Dom blundade för det hon visade, så hon slutade visa dom.


Hon pratade med ostadig röst, med aktsamma ord, med rädsla att säga för mycket av mening. Det var livet som satt munkavel på henne, det var inte första gången, det var inte heller sista – hon visste det.
Livet sa ”tyst” och hon var tyst, hon lydde. Hon var van. Hon höll sina ord för sig själv, hennes rop på hjälp ekade tomt i hennes huvud. Hennes ord hade ordentlig tyngd, nästan lika mycket tyngd som stenen i hennes bröst. Hon hade dikter i sina sår.
Livet. Hennes röst hade kvävts efter en livstid av livet, hennes förmåga att skrika efter hjälp när det knuffade på hade förtryckts. Hon tycktes ständigt stamma, stanna, kraxa, krackelera. Dom hörde henne prata, dom lyssnade inte på vad hon sa. Dom var döva för det hon berättade, så hon slutade berätta för dom.


Hon låg på marken med skrapade knän, hon låg där på marken återigen. Hon var hes, hennes röst hade svikit henne. Hon skrek tills rösten gav sig vika och hon fortsatte skrika – hon skriker ljudlöst nu.
Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår. Hon var trött, trött på att resa sig upp efter varje fall. Hon låg på marken med blåmärken som inte syntes och dikter i sina sår – hon ligger kvar där än idag.

Se.

21:00

Hösten kom snabbt i år
Det kändes som att jag mådde bra igår
Men jag måste tagit fel
Jag kan inte ha gått till trasig från hel
Så fort

Ensamheten, den är här nu
Den håller mig sällskap istället för du
Men jag håller gråten tyst
Jag önskar för starkt att ha blivit kysst
Av dig

Ja, hösten den kom snabbt i år
Men jag mådde inte bra heller igår
Det är något som jag aldrig gör
Bara något jag ibland får mig för
Jag vet

Se.

16:14

Socialstyrelsen gick, i förrgår, den sjätte september ut med självmordsstatistiken över 2018.
År 2018 begicks 1268 säkra självmord i Sverige - 382 av dessa begicks av kvinnor och resterande 886 begicks av män. Ytterligare 9 säkra självmord begicks av barn under 15 år. Utöver de 1268 säkra självmorden begicks 306 osäkra självmord (där en statistik över hur många av dessa som begicks av barn, kvinnor och män inte är släppta), vilket ger oss en totalsumma av 1583 självmord under ett enda år i ett enda land.
Som vi ser av siffrorna var 2018 ännu ett år där flest självmord begicks av män - hela två tredjedelar av alla säkra självmord som begicks, begicks av män. 886 män motsvarar 21 självmord per 100.000 män. 382 kvinnor motsvarar 9 självmord per 100.000 kvinnor.
2017 begicks totalt 1544 säkra och osäkra självmord, 2018 begicks totalt 1583 säkra och osäkra självmord - om man räknar med barn under 15, vilket inte alltid räknas in i statistiken. Grattis, Sverige, vi slog förra året med hela 39 självmord.

Vad innebär säkra och osäkra självmord?
Säkra självmord är fall där dödsorsaken är fastställd suicid utan tvivel om avsiktlig handling, osäkra självmord är fall där dödsorsaken är misstänkt suicid men inte kunnat fastställas.
Osäkra självmord innebär ofta att dödsorsaken är förgiftning eller trafikrelaterad död, där det kan vara svårt att fastställa om det var en avsiktlig handling eller ett olycksfall.
I Sverige är andelen osäkra självmord relativt hög, i 100 fall av säkra och osäkra självmord är omkring 20 fall osäkra självmord, men efter psykologiska undersökningar uppskattas dock 70-75% dom osäkra självmorden som säkra självmord. Därför slås säkra och osäkra självmord ihop i självmordsstatistiken, för att ge en mer rättvis bild av antalet självmord som begåtts under året som gått.