Se.

10:12.

Natten 27-28/5 lämnade Robert livet på Jorden, för att leva ett enklare och lyckligare liv i Nangijala.

Under 10½ år levde jag, dag efter dag, med missbrukare runt mig. Mitt hem var även tillhåll för de missbrukare som mina föräldrar presenterade som vänner. De tillbringade timmar, näst intill dagligen, i mitt hem -och med tiden så blev de även mina vänner.
Knarklivet och missbrukarna var en del av min vardag, det var allt som jag kände till i livet. Jag tydde mig, mer och mer, till dessa olyckliga människorna och de kom mig nära.
Men alla missbrukare förföljs av självaste Döden.
Jag upplevde förlust efter förlust -och jag har varit nära att förlora även min mor, ett flertal gånger.
Döden. Denna opålitliga jävul som orsakar oss all denna smärta och sorg.

Mina föräldrar lämnade knarklivet bakom sig, sommaren 2000.
Jag var naiv nog att tro att förlusterna nu låg bakom oss. Vi kom till vägskälet och valde att vandra vidare på en väg vi inte var familjära vid, samtidigt som våra vänner inte fann vägen ut ur deras missbruk.
Jag var så naiv. Hur kunde jag någonsin tro att knarklivet skulle ta avstånd från oss, trots att vi tog avstånd från det?
De missbrukare som fortfarande är fast i sina missbruk påverkar oss än. En gång var de en stor del av våra liv och vi kommer aldrig att glömma bort dom. De missbrukare som en gång sveks av sin största kärlek, de var en gång en stor del av våra liv. Vi kommer alltid att minnas dom, de kommer alltid att finnas i våra hjärtan.
Vi kommer aldrig att bli fria knarklivet. Vi kommer aldrig att bli fria från dessa förluster.

Men det värsta är att jag har förlorat så många i min närhet, att jag har börjat stänga av mina känslor.
Jag låtsas att försluten varken inte påverkar mina tankar, mina känslor eller mig.
Men herregud, mitt hjärta bär på en sådan sorg. Ibland tror jag att mitt hjärta inte är stort nog för att klara av en till förlust. Det känns som att mitt hjärta kommer att fyllas och explodera, det känns som att jag kommer att dö vid den explosionen.

Nangijala har blivit ett hem för så många av våra vänner.
Jag hoppas att de sitter nere vid ån och metar. Att deras sorg är ersatt av glädje och lycka. Att alla deras dagar är fyllda av äventyr -andra äventyr än vad de i missbruket tvingades vara en del av.

Alla mina vänner, vi ses en gång i Nangijala.
Då får ni lära mig att rida. Om det finns en svart häst, så vill jag ha den.

Ni finns alla i mitt hjärta och jag lär aldrig glömma bort er.